Here I go again...! Än en gång har det blivit dags för mig att ta tag i min vikt och min hälsa. Det känns helt vansinnigt att jag har haft så mycket problem med vikten trots att jag bara är 25 år. Jag har väl alltid varit lite överviktig, även som barn. Men det va inte förrän jag fyllde 20 som det verkligen blev ett problem. Sen dess har jag gått upp och ner. Min högsta vikt är mer än 20 kg tyngre än min lägsta. Man fattar ju att det inte är bra för kroppen att pendla på det viset. Nu ska jag ner till mina strax under 60 kg. 

Imorgon ställer jag mig på den där förbannade vågen för första gången på ett halvår. Beredd på tidernas käftsmäll. Nåväl, det är en startvikt.

Under dagens föreläsning så stod de endokrina organen i fokus.

Det är de organen som inte har utförsgångar, organ som utsöndrar hormoner. Det är faktiskt intressant, för hormoner är inte bara något som tonåringar och gravida kvinnor har. 

Det finns faktiskt fyra stycken hormon som vi hade dött utan. 

Kroppen är så häftig!!

Jag vet inte. Ibland tycker jag verkligen att folk är överkänsliga. Hakar upp sig på ord och kan inte ta skämt. Jag är fortfarande lite i otakt med världen. Men det blir bättre. Jag pratade med en vän om det under vårt pyjamas-party i helgen. Då kom vi fram till att jag blir understimulerad av den rent för "normala" miljö som jag nu rör mig i. I skolan är det artigt och det uppstår givetvis inte några total-kaos-situationer som jag är van vid från jobb.

Igår va jag och sambon på middag hos vänner som har en son på lite över året. En helt fantastisk liten kille. Han va jätterolig! Maten va suverän för värden är kock, vilket alltid är uppskattat.

Det ska va gott å leva, annars kan det kvitta som man säger :)

"Vi har inget skydd mot kärleken,

inget skydd mot livet,

inget skydd mot döden,

inget skydd.

Så skyddslösa är vi.

Det ligger nästan något storslaget i det." 

Eeva Kilpi

En fredag natt och sambon sover borta. Så det är bara jag och hunden hemma, men det är skönt att vara ensam ibland. Men alldeles precis så blev jag plötsligt jätte hungrig. Det va fruktansvärt, jag trodde att jag skulle dö av plötslig-svält.  Började leta igenom kyl och frys i jakt på något att äta. Just när jag skulle ge upp och acceptera att min tid nog va kommen så hittade jag en burk tonfisk. Så nu kommer jag förhoppningsvis överleva natten. 

Det är svårt att vara alla till lags. Om man ska hård-dra det så är vi små skådespelare som spelar ett gäng roller parallellt. Vi är den goda dottern/sonen, den sköna festprissen, den roliga kompisen, den ömma partnern. Att vara den ultimata dottern har jag ju tvingats ge upp. Det hade bara varit destruktivt. Mamma ger ingen bekräftelse, som jag skrivit om förr.

Men allvarligt det finns så mycket som man så att säga "ska va" och även om jag själv inser att jag aldrig kommer att uppnå alla dessa kriterier, så VILL jag  ju.

Jag VILL vara glad, rolig, omhändertagande, duktig i skolan, självständig, tuff, smal, vältränad, naturligt vacker, ha min egen stil, vara kreativ, en god lyssnare, världens bästa vän, stabil, trygg, snyggaste flickvännen... Listan fortsätter i all evighet. Bockar man av ett av kraven så har man brustit någon annanstans. Man kan inte vara allt. Man kan bara vara sig själv. Och man kan inte förenkla sig själv. Ibland är jag rolig, ibland är jag tuff. Men ibland är jag ledsen och mesig. Sånt är livet. 

Vi gör alla så gott vi kan, det är jag helt övertygad om. 

Å vad spelar det egentligen för roll om du misslyckas på vägen?

Så länge du lever ditt liv efter bästa förmåga och frågar dig själv lite då och då "vad är jag tacksam för?"

"Hon sa: "Jag säger vad jag vill, skit'samma om nån skräms
om det blir pinsamt för en del, så är det ändå dom som skäms
Jag har gjort fel ibland, jag vet, men ingen mening att ge opp
Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp
Och jag vill hellre bli en sån, så har jag lärt mig det igen
för det finns nåt bra och stort i alla om och alla men"

Aldrig riktigt slut - L. Winnerbäck

Jag vet i fan. 

Jag tror att jag tror på ödet.

Jag är ju 25 år gammal och kan nu se att vissa möten leder till nya möten. Jag tycker att det är spännande att tänka på att det finns så många människor i världen och jag kommer aldrig att träffa alla. Men varför träffar jag just dom som jag träffar? Är det ödet? 

Har typ bara skrapat lite på ytan av skit här hemma. Inser att detta är ett större projekt än jag först trodde och tar en kopp te till. Nu ska det städas ordentligt, inget jävla fuskande. Inte trycka in allt i skåp och lådor, utan veeeerkligen städa. Det känns bra :)

Jag förtjänar att bo i världens mysigaste lägenhet.

Heja, heja, heja!