Jag antar att jag inte är den enda som inte är på topp alltid.

Att det finns fler än jag som ibland känner sig rätt vilse och osäker.

Det är givetvis inget man pratar om, men så är det i alla fall. 

När man har en sån period så är det de minsta sakerna som kan ge ljus.

Det krävs ingen parad i ens ära.

Jag fick ett brev med en kreditupplysning på mig själv (när ett företag ber om en så får man själv en kopia automatikt)

En jättefin kreditupplysning.

Någon nånstans har suttit och kommit fram till att min kreditvärdighet är hög.

Jag vet att det är löjligt, men det fick mig att känna mig bra.

Skol-uppgifterna är klara och om vi vinner musik-quizen ikväll så är den här svackan över.

Note to self:  Hitta din kärna. Det som gör dig till dig, hitta tillbaks till din harmoni och låt inte skolan kväva den fina sjuksköterskan som du kommer att bli. Du vet att du är där du ska vara, allt annat ordnar sig.

Nu är min omvårdnadsteori läst, det va fantastiskt. Jag läste om en teori som heter "Tidvattensmodellen", en ganska ny omvårdnadsteori som framför allt används inom psykiatrin men även inom demensvård och palliativ-vård (=livets slutskede) 

Riktigt kortfattat så innebär teorin att man ser personer som båtar och livet som ett hav. Om båten har tagit skada så behöver den en trygg hamn och det är sjuksköterskan som är den trygga hamnen. 

Jag tycker att det är en väldigt fin teori, jag tycker att det är hemskt trevligt när patienten ses som en person. En person som har resurser och möjligheter, som behöver trygghet för att kunna landa och förstå sin livssituation. När sjuksköterskans uppgift inte är att bära patienten i den riktning som sjuksköterskan tycker är den rätta, utan hjälper patienten att hitta sin egen väg. 

Det är sånt här som fick mig att vilja bli sjuksköterska. Det är sånt här som intresserar mig! Nu finns det hopp för min studie-entusiasm igen. 

Nu har jag en liten text kvar (fan så mycket tråkigare än omvårdnadsteorin) att läsa, sen är jag redo för morgondagen! Ska kasta mig över den lilla rackaren NU och sen förtjänar jag en öl med goda vänner och familj.

Jag tycker att det är oroväckande att jag som är så jäkla bra på att jobba inom vården är en helt värdelös sjuksköterske-student. Det är så annorlunda. Jag har inget ansvar för någon annan än mig själv. Jag har inte möjligheten att göra skillnad i någons vardag på samma sätt längre. JAG tycker att det är jobbigt. Det känns som att alla andra är finare än mig och att det bara är en tidsfråga innan någon kommer och knackar mig på axeln och säger "ursäkta mig Emelie, men vem försöker du lura? Du kan gå nu."

Skola och arbetsliv är två väldigt skilda saker. Jag har åkt på någon slags muterad förkylning med feber och alla andra tänkbara tillbehör. På jobb så ringer man och sjukanmäler sig, turen ersätts med vikarie eller om vikarie inte finns så täcker kollegorna upp för varandra. I skolan är det annorlunda. Nu är tanken att man ska hänga med ändå, jobba ikapp och ta igen. Det känns ovant. Det känns som att jag har gjort något fel när jag legat hemma. Det har jag inte, sjukdom drabbar vem som helst. Det som känns jobbigast är det där med grupparbeten. Vi är indelade i grupper, i min grupp är vi nio personer. I min värld är dom mina kollegor och jag vill inte svika dem. Det känns som att jag har gjort det. Det är verkligen en eländes spiral sjukdom -> sjuk-frånvaro -> kommer efter -> ångest. Tänker på de stackare som är sjuka under en längre tid.. Fy fan, vilken stress. 

Nu är det i alla fall bättre, jag är feberfri och just nu är jag bara vanligt förkyld och det kan man leva med.

Idag ska jag göra ett sånt där klassiskt ryck. Välja en omvårdnads-teori att snöa in på och läsa in mig på en text till morgondagens text seminarie. Det fixar jag. 

Sen avrundar vi dagen med musik-frågesport med vänner och syskon på puben.

Jag gör som Thorsten Flink och reser mig igen.

<3