Det är en fin värld trots allt. Jag tycker att det är fantastiskt att man kan glömma det ibland. Det vimlar av fina människor i min omgivning. Fina, kloka, roliga människor som gör mig lycklig.

Imorgon är det tjejmiddag med riktigt fina, inspirerande brudar... och jag är en av dom. Det är ju fantastiskt när man tänker på det :)

Jag har hört nånstans att om man ska ta reda på vem killen man börjat träffa är så ska man titta på hans vänner. Att vännerna är en avspegling på vem han är. Om mina vänner är en avspegling på vem jag är så är jag inget annat än suverän. Dom är utan tvekan några av dom starkaste och roligaste människorna som jag nånsin träffat.

Det känns som att det är viktigt för mig att skriva. Att bara ta den där stunden och sätta ord på sina tankar. Det är skönt! En sak som jag har tänkt mycket på är det där med problem. Är det bara jag som har folk i min omgivning som ständigt tycks ha vääärldens problem? Det lustiga är att i mitt fall så är det problemfylda-Pia (vi kallar henne för Pia) som har det tryggaste livet. Hon bor fortfarande hemma och har därför en sjuhelvetes massa pengar. Det kan störa mig ibland att någon inte vågar flytta hemifrån utan sitter på sitt flickrum med värsta penga-berget. Sen har hon mage att komma till mig och klaga på hur mycket pengar som försvinner varje månad. Hon har EN räkning. Hennes mobil. Vad är problemet? Hon jobbar 100% och har bättre tim-peng än jag nånsin haft. Nu är jag ju en fattig student, men viiiiiisst snälla berätta för mig om dina ekonomiska "problem".Det blir svårt att inte bli förbannad på henne. Hennes värld är så liten. Hennes problem är så små. Varför inte bara flytta hemifrån och stå på egna ben? Det är inte bra för människor att bli för passiva. 

Jag menar inte att alla ska kasta sig ut vid 19 och fucka-up som jag har gjort. Men jag kan se nu att det va det rätta för mig. Jag hade inget annat val, jag va tvungen. Pengar har aldrig varit något som man lägger på hög för mig. Jag är väl inte direkt slösaktig, men det är viktigt för mig att vara självständig. För mig är det ingen seger att sitta på ett bra spar-konto när man har snyltat sig till det. 

För mig är det viktigt att gå den väg som jag själv känner att jag ska gå. Inte lyssna på mamma. Hennes råd är alltid att INTE göra saker. Jag lyssnade på henne när jag va yngre och det funkar inte alls. Jag vill leva. Jag vill kämpa, försöka, segra, snubbla, resa mig igen! Det är ett liv för mig. Jag ville köpa en hund när jag va 20 år, vilket jag gjorde. När jag ringde mamma för att berätta (jag va jätte glad) så va hennes reaktion "Jaha, men tänk på att en hund lever länge". Det är inte konstigt att min och min mammas relation är helt värdelös, hon har aldrig uppmuntrat mig till något. Det är svårt att inte bli bitter ibland, men jag försöker att fokusera på mitt liv och inte min mammas roll i det eller hennes åsikt om det.

I do it my way, anyway. 

Idag träffade jag några av mina kurskamrater före seminariet. Vi satt där i en soffa och åt kanelbullar. Vi pluggade inte så mycket, men det va väldigt trevligt. Helt plötsligt så vänder sig en av dom till mig och frågade vad som hände med min pappa. Hon berättade i samma ögonblick att hennes pappa dog av lungcancer när hon va 13. Vi pratade helt öppet om det där med att förlora en förälder (inte så djupt) men jag märkte att hon vid något tillfälle sa "vi" om henne och mig. Det är något som jag har tänkt på förr. Det blir så, en gemenskap. Vi vet hur värdelöst det är att förlora en förälder för tidigt, vi behöver inte säga så mycket. 

Så för att jag vågade dela med mig av något personligt igår så fick jag veta något personligt om någon annan idag.