Efter kvällens givande med samtal med min syster så har jag kommit fram till att:

1. Jag vet alltid mer om andra än va andra får veta om mig

2. Jag är i gigantiskt behov av rutiner. Trots att jag vill se mig som en härligt fri människa, så kan jag inte leva utan rutiner. För utan rutiner så trillar jag ner i ett djupt jävla grubbel-hål.

3. Att arbeta i skola är typ samma sak som att jobba inom vården. Man gör så gott man kan för att det ska bli så bra så möjligt, men det tycks vara socialt accepterat för föräldrar/anhöriga att hävda precis vad som helst. Jag undrar om folk med andra arbeten upplever att dom blir lika kritiserade? Jag menar inte att ALLA som jobbar inom skola/vård alltid gör rätt, men jag menar att de allra flesta iaf strävar efter att göra ett så bra jobb som möjligt. Alla missar, sorry men så är det.

Det är mycket nu. Det känns i kroppen. Jag är stressad, orolig och vilsen. Det känns obehagligt. Det känns som att jag gömt mig på jobb länge och väl, jag vet att det är mycket jobb med att gå i skolan också. Men jag har ju fortfarande inte kommit in i det, så JAG lägger inte lika många timmar på skolan som man ska göra. Jag har varit sjuk, är fortfarande sjuk. Det tvingar en att typ ligga helt svag och sårbar, ensam med sina tankar. Detta kommer att låta helt sinnessjukt, men det känns som att det finns ett hål i min själ som liksom alltid kommer att vara där. Ett tomrum som jag på något vis måste acceptera. Jag vill kräka. 

Den där känslan som jag hade när jag va yngre har kommit tillbaks. Det känns som att jag är annorlunda, som att jag alltid kommer att stå lite utanför världen. Som att det är något som hindrar mig från att helhjärtat ta del. En känsla av att jag är skadat gods och att hela min person bara är en roll som jag spelar. Att jag egentligen inte har en aning om vem jag är. 

Men det är också en känsla av klarhet. Att jag kan se andra människor, rakt igenom ytan. Det är nog egentligen det som är starkast och det är det som skrämmer mig. Jag träffar mer nya människor nu än jag är van vid. Jag vet att jag har mega stora problem med förändringar. Men nu känns som att jag faktiskt har gått å blivit en aning rädd för livet. Det är ju inte bra. Jag är rädd för att göra min sambo svartsjuk, även om jag själv känner att det är väl klart att flickor och pojkar måste få mötas och KAN prata utan att det slutar i sänghalmen. 

Skriver mer sen, jag har mycket att dela med mig av.

Men nu är det dags för lite tid med lillasystern.

Kämpa på!

<3