Högskola...

Tydligen så har jag missförstått hur det fungerar att anmäla sig till tenta. Jag trodde att man skulle anmäla sig 24 timmar före skrivtillfället, men icke. Det va minsann en hel vecka innan som gällde. Det känns ju trist att jag missar ett skrivtillfälle... Men å andra sidan så har jag varit sjuk och missat rätt mycket, så det kan ju vara lite bra att få skriva den vid ett senare tillfälle.

Jag har tänkt på det där med att vissa aspekter av ens liv så att säga faller. Som nu för min egen del så är det en sån period. Min träning, kost, städning, bil och säkert ännu fler saker har fallit. Det är trist, men det känns så jävla tungt att bygga upp det igen. Sen samtidigt känner jag mig värdelös som inte redan har koll på mitt liv. Vilket är fascinerande, för jag har typ mycket mer överseende för andra människor. Jag förstår att man inte alltid har städat hemma, men sen när det kommer till mig själv så känns det inte alls okej. Jag tror faktiskt att jag har rätt mycket ångest över det. Ångest är ett sånt begrepp som jag inte har stenkoll på. Jag har haft panikångest några gånger, men ångest är något annat. Det vet jag inte riktigt vad det är. Men städningen måste ske snarast. Det är där det börjar. Ordning inne, ordning i sinne. Sen är ju frågan varför det så ofta blir stökigt i min omgivning. Är det något psykologiskt eller är jag bara stökig? Skärpning...!

Imorgon ska jag städa skiten ur den här lägenheten.

Det bästa med att ha en sambo är att man har någon att bråka med. Min sambo är egenföretagare och håller på med lantbruk och grävmaskin. Nu kom han hem och sa att han skulle på 100 års kalas för Claas (ett traktormärke) och då frågade jag honom om det va hans traktor som skulle firas. 

Det är sånt här som gör att man kan leva ihop :)

En gång såg jag honom ute på stan vid en bankomat. Då gick jag tyst och försiktigt och ställde mig bakom honom när han skulle ta ut pengar. Sen utan att säga ett ord satte jag två fingrar i ryggen på honom, som ett pistolhot, han vände sig om och den blicken va ovärderlig. Jag insåg genast att jag hade varit för bra på att låtsas råna honom och att detta inte alls va roligt för honom. Men jag tyckte att det va suveränt.

Det är spännande det där med vem man önskar vara. Vilka egenskaper man värdesätter och önskar besitta. Jag är en sån som mest av allt vill vara en stabil person. En sån som har koll på läget och har fötterna på jorden. Jag tyckte att min pappa va extremt stabil. Han hade en värme och en trygghet som folk sällan har. Det är väl därför jag saknar honom forfarande. För det va han som jag kunde gå till när jag va vilse. Han satte alltid saker i perspektiv. Jag har svårt att förstå att någon som man behöver kan försvinna utan att ersättas. Det har gått 13 år och ingen har kommit i närheten av att ta hans roll.

Jag har kommit fram till att jag blir väldigt obekväm när någon förstår mig. När någon hör mig och ser mig. Det är som att jag har lärt mig att prata om pappa utan att gråta, men jag känner mig väldigt obekväm med att visa mig känslig. Som att jag fortfarande ser det som en svaghet. Jag och mina systrar har pratat mycket om pappa och då har vi gråtit många gånger. Vi har även pratat om hur sjukt det är att vi ens har överlevt och då har jag känt mig ganska stark. 

Jag såg ett repotage på sporten om hockeyspelare en gång för längesen. Då berättade dom varför man alltid fick höra om vad fotbollsspelare har för krämpor, men aldrig om hockeyspelarnas. Det va för att hockeyspelare inte kan berätta om sina svagheter för då va risken för stor att motståndarna skulle utnyttja det. Det är väl lite så det är för mig också. Vilka som är mina motståndare vet jag inte. Men det är obehagligt att visa svaghet.

Jag får bekräftelse på att jag är stark från mina vänner och mina syskon. Men jag har ett enormt bekräftelsebehov, men det är för att jag inte fått någon bekräftelse på att jag ens är värd luften som jag andas från mamma. Den tryggheten som folk får från sina föräldrars bekräftelse, den har inte jag. Min mamma får mig att tvivla på att jag ens är värd luften som jag andas och pappa HADE varit stolt över mig. Hade han levt så hade jag inte behövt all den bekräftelse som jag periodvis är i desperat behov av.

Tenta på fredag!

Så idag så får lilla fröken överanalyserar-sitt-liv (=jag, givetvis) vara så vänlig att lägga sina små bekymmer åt sidan och fokusera. Jag accepterar att jag inte är nån vidare skicklig student. Men det är innebär inte att jag ger upp, utan bara att jag är medveten om min egen problematik. Jag ska bli sjuksköterska, jag vet att jag kommer att klara utbildningen. För jag är en envis jävel. 

Jag har ju haft otur här i början av utbildningen, har varit sjuk och missat en del. Det är sånt man inte kan påverka och det känns okej. Jag tar igen det som jag missat, tids nog. Man kan inte göra mer än sitt bästa. Det stora momentet är ju den kommande tentan. Jag vill verkligen klara den på första...!

Jag är väl medveten om att män ofta vill ligga med en. Även de snälla killarna vill ligga. Men man måste inte ligga med varenda en som visar det minsta intresse. Det är inte obligatoriskt. Man bestämmer själv vem man vill ligga med (förutsatt att den andra personen också är med på det givetvis) I och med att detta valet finns så finns också möjligheten för män och kvinnor att vara vänner. När jag va yngre så hade jag ett gäng kill-kompisar. Men det är en svår vänskap att hålla liv i. För så fort någon av oss blir tillsammans med någon så är det nästan omöjligt att hålla kontakten. Varför? Är det ogenomförbart att ha nära kill-kompisar och en pojkvän? Har alla mina pojkvänner varit kontrollerande och svartsjuka? Är jag en toffel? Fan vet. 

Men när man är i en relation, som jag är, så måste man ju hålla andra män på lagom avstånd. Jag har varit otrogen i en tidigare relation, det är inget jag är intresserad av att vara igen. 

Huuuur som helst! Jag ska vara ärlig. Lite då å då träffar man människor som man känner att det va meningen att man skulle träffa. Människor som man har någon slags omedelbar kontakt med. Jag träffade en sån person i helgen, en kille, på ett dansställe när jag va ute med mina tjejkompisar. Vi pratade ganska länge (tyckte jag) i baren, jag berättade givetvis att jag inte va singel. Jag pekade ut en av mina tjejkompisar och informerade om att hon va singel. Men han svarade att hellre ville fortsätta prata med mig. Vilket jag inte hade något emot, för vi pratade om intressanta saker. Han fick mitt nummer å vi har sms:at lite, men jag tror att jag kan ha skrämt iväg honom när jag än en gång underströk att jag är i en relation. 

Jag är 25 år gammal, jag är inte lika naiv som jag va när jag va 20. Jag vet att det ofta finns en baktanke. Men har jag blivit cynisk? Cynisk i den bemärkelsen att även fast jag vet att jag inte tänker göra minsta sexuella handling med den här killen så kan han inte vara i mitt liv. Att hans närvaro skulle förstöra min och min sambos relation. Det tycker jag är svårt. Jag älskar min sambo, det behöver ingen tvivla på. Men det är lite lustigt att hetrosexuella människor som lever i en relation bara kan umgås med personer av de egna könet eller homosexuella personer av det motsatta könet.