Det är svårt att vara alla till lags. Om man ska hård-dra det så är vi små skådespelare som spelar ett gäng roller parallellt. Vi är den goda dottern/sonen, den sköna festprissen, den roliga kompisen, den ömma partnern. Att vara den ultimata dottern har jag ju tvingats ge upp. Det hade bara varit destruktivt. Mamma ger ingen bekräftelse, som jag skrivit om förr.

Men allvarligt det finns så mycket som man så att säga "ska va" och även om jag själv inser att jag aldrig kommer att uppnå alla dessa kriterier, så VILL jag  ju.

Jag VILL vara glad, rolig, omhändertagande, duktig i skolan, självständig, tuff, smal, vältränad, naturligt vacker, ha min egen stil, vara kreativ, en god lyssnare, världens bästa vän, stabil, trygg, snyggaste flickvännen... Listan fortsätter i all evighet. Bockar man av ett av kraven så har man brustit någon annanstans. Man kan inte vara allt. Man kan bara vara sig själv. Och man kan inte förenkla sig själv. Ibland är jag rolig, ibland är jag tuff. Men ibland är jag ledsen och mesig. Sånt är livet. 

Vi gör alla så gott vi kan, det är jag helt övertygad om. 

Å vad spelar det egentligen för roll om du misslyckas på vägen?

Så länge du lever ditt liv efter bästa förmåga och frågar dig själv lite då och då "vad är jag tacksam för?"

"Hon sa: "Jag säger vad jag vill, skit'samma om nån skräms
om det blir pinsamt för en del, så är det ändå dom som skäms
Jag har gjort fel ibland, jag vet, men ingen mening att ge opp
Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp
Och jag vill hellre bli en sån, så har jag lärt mig det igen
för det finns nåt bra och stort i alla om och alla men"

Aldrig riktigt slut - L. Winnerbäck

Jag vet i fan. 

Jag tror att jag tror på ödet.

Jag är ju 25 år gammal och kan nu se att vissa möten leder till nya möten. Jag tycker att det är spännande att tänka på att det finns så många människor i världen och jag kommer aldrig att träffa alla. Men varför träffar jag just dom som jag träffar? Är det ödet?