Det är en fin värld trots allt. Jag tycker att det är fantastiskt att man kan glömma det ibland. Det vimlar av fina människor i min omgivning. Fina, kloka, roliga människor som gör mig lycklig.

Imorgon är det tjejmiddag med riktigt fina, inspirerande brudar... och jag är en av dom. Det är ju fantastiskt när man tänker på det :)

Jag har hört nånstans att om man ska ta reda på vem killen man börjat träffa är så ska man titta på hans vänner. Att vännerna är en avspegling på vem han är. Om mina vänner är en avspegling på vem jag är så är jag inget annat än suverän. Dom är utan tvekan några av dom starkaste och roligaste människorna som jag nånsin träffat.

Det känns som att det är viktigt för mig att skriva. Att bara ta den där stunden och sätta ord på sina tankar. Det är skönt! En sak som jag har tänkt mycket på är det där med problem. Är det bara jag som har folk i min omgivning som ständigt tycks ha vääärldens problem? Det lustiga är att i mitt fall så är det problemfylda-Pia (vi kallar henne för Pia) som har det tryggaste livet. Hon bor fortfarande hemma och har därför en sjuhelvetes massa pengar. Det kan störa mig ibland att någon inte vågar flytta hemifrån utan sitter på sitt flickrum med värsta penga-berget. Sen har hon mage att komma till mig och klaga på hur mycket pengar som försvinner varje månad. Hon har EN räkning. Hennes mobil. Vad är problemet? Hon jobbar 100% och har bättre tim-peng än jag nånsin haft. Nu är jag ju en fattig student, men viiiiiisst snälla berätta för mig om dina ekonomiska "problem".Det blir svårt att inte bli förbannad på henne. Hennes värld är så liten. Hennes problem är så små. Varför inte bara flytta hemifrån och stå på egna ben? Det är inte bra för människor att bli för passiva. 

Jag menar inte att alla ska kasta sig ut vid 19 och fucka-up som jag har gjort. Men jag kan se nu att det va det rätta för mig. Jag hade inget annat val, jag va tvungen. Pengar har aldrig varit något som man lägger på hög för mig. Jag är väl inte direkt slösaktig, men det är viktigt för mig att vara självständig. För mig är det ingen seger att sitta på ett bra spar-konto när man har snyltat sig till det. 

För mig är det viktigt att gå den väg som jag själv känner att jag ska gå. Inte lyssna på mamma. Hennes råd är alltid att INTE göra saker. Jag lyssnade på henne när jag va yngre och det funkar inte alls. Jag vill leva. Jag vill kämpa, försöka, segra, snubbla, resa mig igen! Det är ett liv för mig. Jag ville köpa en hund när jag va 20 år, vilket jag gjorde. När jag ringde mamma för att berätta (jag va jätte glad) så va hennes reaktion "Jaha, men tänk på att en hund lever länge". Det är inte konstigt att min och min mammas relation är helt värdelös, hon har aldrig uppmuntrat mig till något. Det är svårt att inte bli bitter ibland, men jag försöker att fokusera på mitt liv och inte min mammas roll i det eller hennes åsikt om det.

I do it my way, anyway. 

Idag träffade jag några av mina kurskamrater före seminariet. Vi satt där i en soffa och åt kanelbullar. Vi pluggade inte så mycket, men det va väldigt trevligt. Helt plötsligt så vänder sig en av dom till mig och frågade vad som hände med min pappa. Hon berättade i samma ögonblick att hennes pappa dog av lungcancer när hon va 13. Vi pratade helt öppet om det där med att förlora en förälder (inte så djupt) men jag märkte att hon vid något tillfälle sa "vi" om henne och mig. Det är något som jag har tänkt på förr. Det blir så, en gemenskap. Vi vet hur värdelöst det är att förlora en förälder för tidigt, vi behöver inte säga så mycket. 

Så för att jag vågade dela med mig av något personligt igår så fick jag veta något personligt om någon annan idag. 

Det där med tid...

När jag ska plugga hemma så tar allting uppskattningsvis tvåhundra år. Jag läser sakta, skriver sakta. Detta leder in sin tur till att jag tror att JAG inte kan varken skriva eller läsa (på högskole-nivå) Nu när jag faktiskt frivilligt suttit i skolan och gjort min uppgift, på så kallat "ledig" tid öppnade ju verkligen mina ögon. Imorse besvarade jag och en kursare alla instuderingsfrågor på cirka en timme. Så genom att åka hela vägen till skolan och göra uppgiften där så sparade jag faktiskt tid. Vi ska göra samma sak imorgon! 

Phil Barker har utformat en omvårdnadsteori som kallas för tidvattensmodellen (används framför allt inom psykiatrin). I hans teori så spelar samtal mellan sjuksköterskan och patienten en viktig roll, men i form av samtal mellan person och person. Genom samtal kan man hjälpa personen att själv komma fram till vad som ligger till grund för att personen har svårigheter att klara av livet. Barker kallar då tiden för förändringarnas barnmorska. En lysande metafor! 

Jag ska gå i skolan i tre år, det är bara att gilla läget. Hitta ett sätt som minimerar det lidande som pluggandet genererar och hålla blicken fäst vid målet; min sjuksköterskelegitimation & de möjligheterna som den ger.

Imorgon är det inte bara kanelbullens-dag utan även fredag!

Imorgon blir en bra dag.

Ska träffa sambons gamla barndomsvän och hans son imorgon också, har inte träffat dom sen nyårsafton! Det är nästan så att man är lite nervös. Varför blir det så när man ska träffa någon som man inte träffat på ett tag? Det är ju inte som att vi nånsin har bråkat med varandra och jag tror inte att vi kommer ryka ihop imorgon heller. Men ändå är det lite pirrigt och ovisst. Är man rädd för att personen inte ska vara sig lik?

Nu har jag ätit en sån där middag som Anna Skipper hade slagit en rakt över ansiktet för att ens kalla middag. En färdigrätt! Det är något härligt & förbjudet över att ta såna genvägar. 

Under denna fantastiska måltid som tillagades på 8 min och åts på 4 så kom jag fram till att jag inte ska ägna mig åt mer skolarbete idag. Det får vara bra för idag, jag ska åka till skolan imorgon bitti och sitta där och plugga en stund före fältstudie-seminariet. Det får fan ta mig räcka.

Jag har kommit fram till att jag sakta men säkert börjar öppna upp mig för högskolans värld. Mitt största problem va nog att jag som har jobbat inom vården i tre år anser att jag har jobbat med människor. Vilket jag har. Nu ska jag sitta på en stol och läsa i en bok hur människor är och vad de har för behov. Det strider mot mina grundläggande värderingar. Jag lära känna folk genom att spendera tid med dem. Inte genom att förenkla dem. Jag har jobbat med studenter som har varit alldeles för snabba med att lägga våra brukare i fack och det har alltid stört mig.

Nu kom min sambo hem och informerade om att vi ska städa i helgen för han trivs inte när det är rörigt. Sådan uttalande stör mig, för det va jag som städade sist och det va väl självaste fan om han aldrig kunde storstäda.

Det är verkligen när man tar tag i det obehagliga som ångesten lindras. Jag har ju haft ångest över skolan (på många sätt) men idag kom jag in tidigare och satt med några av mina gruppkompisar och pratade om den kommande tentan och gjorde även instuderingsfrågorna. Det känns SÅÅÅÅ bra! Nu finns det hopp igen, det ÄR läskigt när det känns som att man ligger sist i klassen. Det är läskigt för att det är svårt att skilja ens studier från ens egna jag. Det är svårt att se att JAG är en kompetent person som bara ligger efter i skolan för att jag har varit sjuk. 

Idag hade vi seminarie i omvårdnad, då va det bara min grupp och fröken. Vi pratade ganska ledigt om lidande och tröst. Fröken frågade var och en av oss om vad vi tyckte va viktigt när det kom till lidande och tröst, det behövde inte vara hämtat från litteraturen. 

När det va min tur så svarade jag helt ärligt och det va läskigt.

Jag svarade att jag kom ihåg den gången som fröken hade berättat om hur jobbig hon tyckte att hennes förlossning va. (Fröken hade sökt upp barnmorskan som hade varit med vid förlossningen för att prata om saken. Då hade barnmorskan direkt gått till försvar och sagt att hennes förlossning va som vilken annan förlossning som helst. Hur ledsen min fröken då hade blivit, för hon ville bara att barnmorskan skulle bekräfta hennes lidande. Att hon skulle säga "jag förstår att det va jobbigt för dig, jag va där". Att barnmorskan skulle vara ett vittne till hennes lidande.) Att jag kunde relatera till hennes historia, för när min pappa dog när jag va 12 år så va min största tröst mina syskon. Dom va mina vittnen, vi va och är än idag varandras vittnen. Å det kommer jag nog aldrig helt förstå hur viktigt det va.

När jag hade sagt det så märkte jag direkt att alla i min grupp hörde mig. Jag är glad att jag delade med mig av det. Det kändes okej och jag grät inte, jag berättade bara om min egen erfarenhet. Utan att gå för djupt in på det. Det kändes bra, jag är ganska stark faktiskt. 

Nu är det sovdags, vilket ska bli riktigt gött. Imorgon väntar skola med seminarie i omvårdnad.. Lite läskigt, har aldrig varit med på något seminarie. Nåväl, vad vore livet utan nya utmaningar? Lugnt och behagligt tycker jag.. Men folk envisas med att hävda att man på något vis växer av det. 

Det blev ingen seger i musikquizen, men vi fick en tröst-nalle av en väldigt snäll, barmhärtig kvinna som satt vid bordet brevid. Vänner, öl och musik mitt i veckan är verkligen guldkant. Ovärderligt <3

Jag antar att jag inte är den enda som inte är på topp alltid.

Att det finns fler än jag som ibland känner sig rätt vilse och osäker.

Det är givetvis inget man pratar om, men så är det i alla fall. 

När man har en sån period så är det de minsta sakerna som kan ge ljus.

Det krävs ingen parad i ens ära.

Jag fick ett brev med en kreditupplysning på mig själv (när ett företag ber om en så får man själv en kopia automatikt)

En jättefin kreditupplysning.

Någon nånstans har suttit och kommit fram till att min kreditvärdighet är hög.

Jag vet att det är löjligt, men det fick mig att känna mig bra.

Skol-uppgifterna är klara och om vi vinner musik-quizen ikväll så är den här svackan över.

Note to self:  Hitta din kärna. Det som gör dig till dig, hitta tillbaks till din harmoni och låt inte skolan kväva den fina sjuksköterskan som du kommer att bli. Du vet att du är där du ska vara, allt annat ordnar sig.