Han är inte mer än vad du ser. Allt det där som du vill se finns inte. Han är en fegis och självupptagen. Det är synd, men det påverkar inte mig eller mitt liv.

Det är fantastiskt att man vill ha det man inte kan få & att man inte kan se vad man har.
Det är också fantastiskt att jag innerst inne vet att det blir bättre för allt och alla om vi inte är tillsammans. Samtidigt är man inte mer än människa och det faller sig ganska naturligt att man vill laga något som är trasigt. Det som tydligen är svårt för mig att acceptera är att allt är inte värt att lagas. Även om jag är övertygad om att det går att laga det mesta. Men det är inte värt det. Jag är värd bättre. Jag vet, vad är sannolikheten för att någon med min bakgrund har dålig självkänsla. Så jävla förutsägbart!

Idag va det demens-föreläsning i skolan. Det va faktiskt riktigt intressant. Föreläsaren pratade om våra "jag", det som gör dig till dig och mig till mig. Att många av de ord som vi använder för att beskriva oss själva egentligen inte beskriver oss utan vår relation till någon annan. Exempel: En fru kan endast vara en fru om hon är gift med någon. Hon kan bara vara lyckligt gift om hennes man värdesätter henne. Hela den delen av hennes identitet försvinner om hon skiljer sig. Då är hon inte längre någons fru. 

Då slog det mig. Att herregud, jag har ingen som värdesätter mig på det sättet. Jag har vänner, familj och sysselsättning. Men jag har faktiskt ingen pojkvän, sambo, fästman kalla det vad du vill. Jag är singel. Det är ju ytterst förvånansvärt, med tanke på hur rolig, smart och söt jag är ;P Men det känns helt okej. Jag kommer att klara mig bra utan man. Finns ingen anledning att oroa sig. Men jag har nog inte riktigt förstått att min relation till honom faktiskt oundvikligt påverkar mig. Det går inte att komma ifrån.

Det är märkligt att man kan vara tillräckligt rationell för att förstå att det är bäst så här. Samtidigt som man givetvis inte är helt hjärtlös och typ befinner sig i någon slags sorg-arbete. Samtidigt är jag ganska stolt över mig själv som inte flyr den jobbiga situationen. Det har annars varit lite av en specialitet. Sen är man ju givetvis lite rädd också. Det enda som jag är helt säker på är att jag kommer att bli starkare av detta. 

I många år trodde jag att jag va färdig med uppförs-backarna. Att alla fick lika mycket prövning i livet och att jag va färdig med den största delen av min ranson. Men det funkar tydligen inte så, snarare tvärtom. Det blir någon sorts domino-effekt. Jag kan se det nu. Hur mycket som kan spåras tillbaka till den första domino-brickans fall; min pappas plötsliga bortgång och allt som hände efter det.

Jag insåg typ igår, efter att jag hade fikat med min bästa kompis, att både hon och jag kan stänga av totalt. Inte mot varandra, vi är alldeles för lika. Vi ser rakt igenom varandra. Men när det kommer till konflikt med sin sambo. Jag kan verkligen helt och totalt stänga ner systemet. Det känns som en inlärd försvarsmekanism. Som att jag har en rustning på mig. 

Det förstår jag att man inte kan leva i en relation om man har rustning på sig. Men jag kan liksom inte hjälpa det, det är helt omedvetet. Eller var. Nu vet jag ju det. 

Jepp, nu är det slut. Vilket egentligen inte känns lika jobbigt som det "borde". Vi har trots allt bott ihop i mer än tre år.  Men vi va båda två överrens om att vi inte har det bra tillsammans, en clean break. Det enda som är jobbigt är ju att vi fortfarande bor ihop. Vilket egentligen en rätt rolig situation om man backar cirka fem kilometer. Man hälsar på varandra, säger god natt och god morgon. Idag hade han klippt sig och jag tittade tydligen inte på honom på 40 minuter, men sen när jag väl tittade på honom så såg jag det direkt. Då måste man säga artiga saker som "va fin du är i håret". Så måste han säga artiga saker som "tack, jag blev faktiskt väldigt nöjd". Inte alls stelt. 

Vi är inte sura på varandra. Men egentligen så hatar vi varandra. Vi hatar varandra för att vi en gång i tiden älskade varandra väldigt mycket. Sen blev allt till en maktkamp. Eller en riktigt utdragen version av sura-leken.