Ja, himmel... Här sitter jag nu i min alldeles egna bostadsrätt. Alldeles ensam. Ojsan. Blev detta verkligen rätt? Här är väldigt fint. Det tycker jag verkligen. Igår bröt jag dock ihop totalt. Jag bara grät och grät. Jag saknar honom. Fast att vi kom överens om att det inte funkade mellan oss, så saknade jag honom så in i helvete. Så jag ringde honom och vi åt middag tillsammans och kramades. Så kära som vi va igår har vi inte varit på minst ett år... Det är väl så det funkar, du vet inte vad du har förrän du förlorat det. Vi saknar varandra.

Jag kan ärligt säga att det faktiskt inte funkade mellan oss. Vi va nere i någon slags svacka. Vi behövde förändring. Vi hade bott ihop i hans tvåa i över tre år. Vi va liksom inte på väg mot något. Jag menar inte att jag är redo för barn. Men man kan väl ändå vara på väg mot något? Nu har vi vars en lägenhet. Jag har kvar nycklarna till hans och det kommer jag antaligen ha under överskådlig framtid. Han ska få nycklar till min. 

Asså, det är jävligt läskigt. Fruktansvärt. Jag har aldrig bott själv. Men, det är som dom säger "när allt är frid och fröjd så utvecklas vi som minst." Nu är ingenting frid och fröjd. Så jag hoppas att jag kommer att utvecklas riiiiiktigt mycket och bli en klokare och mer balanserad människa.