Vill bara tillägga att jag lever ju inte vad jag själv definierar som "singelliv", det är rent för tidigt för något singelliv! Jag lever ensam-liv.. Inga ragg, inga flings. Bara jag, min hund, mina vänner och min familj. I någon slags dimma. Som jag inte kan förklara. Jag ser och hör, men avtrubbat.

På något märkligt vis så känns det som att det va ett stort misstag att göra slut. Samtidigt så funkade det ju inte att vara tillsammans heller. Jag känner mig lite halv utan honom. Nu har jag börjat tänka på min framtid.. Barn? Ska jag ha det? Å i så fall; hur ska det gå till utan honom? Ska jag ha barn med någon annan? Det känns ju helt bisarrt! Gifta mig med någon annan än honom... Leva med någon annan än honom?! Jag tycker att det känns ytterst olustigt. Samtidigt... Vill jag verkligen göra alla dom sakerna med honom? Ska jag bara lägga ner projektet? Leva och dö som singel?
Jag kan se nu.. Att jag höll honom på en armlängds avstånd, mer eller mindre hela tiden. Alla åren. Att jag faktiskt är så skadad och rädd är faktiskt riktigt irriterande. Det finns en liten del av mig som inte vågar lita, som inte vågar behöva, eller för den saken älska över huvudtaget. Jag litade, behövde och älskade min pappa. Det gjorde så jävla ont när han dog att jag kanske aldrig kommer tillbaka helt. Jag hatar att jag inte kan.. Det är som en låsning. När någon kommer för nära så stöter jag bort dom. För jag tror inte att jag överlever en till sån förlust. Min kropp skulle bara lägga av.
Undertecknat Wilma, tre veckor i egen lägenhet, utan man!