Ibland tycker jag att folk är trångsinta. Men det kan faktiskt vara så att det är jag som är övertygad om att jag har rätt i diverse frågor att det är jag som är trångsint... Men samtidigt nej.
Hade ett himla trevligt samtal med min kollega idag. Hon är nästan psykolog, rätt skärpt faktiskt. Vi pratade om bekräftelsebehov. Jag läste en text (som någon hade delat på Facebook, sååå 0 Högskolepoäng) för ett tag sen. Den handlade om att vi vill ha bekräftelse från i stort sett allt och alla så fort vi gjort något som vi själva tycker är stort. Men i texten menade dom att den bekräftelsen är värdelös. Dina medmänniskor är inte här på jorden för att bekräfta just dina prestationer. Du ska inte begära det av dom. Den klassiska klappen på axeln hjälper inte. Det är DU som ska tro på det du gör!
Vårt samtal flummade iväg på ett förträffligt sätt. Hon hade svaret på en gåta som jag aldrig kunnat besvara, men ofta tänkt på; varför är det som att vissa går från det ena eländiga förhållandet till det andra? Hon berättade att man vill att skillnaden på ens egen bild av sig själv & den bilden andra har av en ska vara så liten som möjligt. Tycker man att man är värdelös så vill man att andra ska värdera en likadant. Jag förklarar inte lika bra som hon gjorde. Men jag gillar samtal som får mig att tänka.

Jag tror att det är här nånstans min och min mammas relation blir så hemskt svår. Hennes bild av mig stämmer inte med min bild av mig själv. Samtidigt så stämmer säkert inte min bild av mamma med hennes. Det är garanterat inget hon tänker på. Hon är en svart-vitt, bra-dåligt person. Hon är bra. Alla borde göra exakt samma kloka val som hon gjort. Jag tror inte att hon förstår hur skadad jag blev när pappa bara dog. När den nya gubben skulle vara hos oss för att det va skönt för mamma att ha nån vuxen att prata med. Att hon struntade i att jag klart & tydligt uttryckte att jag VILL INTE ATT HAN SKA VARA HÄR! Jag va 12 år. Jag är skadat gods, men jag gör ta mig fan så gott jag kan. Men jag vet att där finns ett enormt mörker i mig som antagligen inte finns i andra.

Världen är inte svart eller vit. Ingen är bara bra eller dålig. Detta vet vi. Det finns en grå-zon. Det finns bra folk med dåliga sidor. Även detta är välkänt. Men lik förbannat kan vi inte greppa det. Vi vill förenkla alla intryck. Vi vill definiera våra medmänniskor med så få ord som möjligt. Helst bara ett, bra eller dålig. Jag har tänkt på det mycket den senaste tiden. För jag har märkt att jag själv börjat förenkla folk. Nu när jag är tillbaks i arbetslivet i min gamla bekanta arbetsmiljö så träffar man ju en del folk. Man pratar även en del om folk. Som att det skulle spela ngn roll vad jag tycker om någons personlighet? Även om jag gått rakt fram till ngn och sagt "hörredu, du! Jag gillar inte ditt sätt!" så hade det bara resulterat i konflikt. Extremt osannolikt att ngn skulle ändra hela sin personlighet efter ett sånt påhopp. När jag träffar ngn vars personlighet kolliderar med min egen eller annan besvärlig social situation uppstår så har jag en del trick:
1. Försök leda samtalet mot lättsamt ämne & le. (För att avdramatisera)

2. Va den stora personen & säg något i stil med "..men jag vet att vi har lite olika syn på det här". (Jag ser, hör & förstår DIG, men jag står fast vid min åsikt)

3. Om personen är störst, bäst & vackrast så finns det inte många trick att ta till. Det viktigaste i sådana lägen är att inte spä på personens hybris.

4. Om du hamnar i en obekväm situation (och det inte finns risk för att slagsmål ska utbryta) ex en sur chef som skäller på dig för något som du gjort fel. Låt chefen prata, skyll inte på någon av dina kollegor, sanningen tenderar att komma fram ändå. Vifta på tårna och tänk "min kropp äger jag. Fiiiine skrik du på mig, det skadar inte mig. Jag viftar på tårna när än jag önskar".

5. En klackspark, glimten i ögat & hjärtat på rätta stället har räddat mig många gånger. Tänk på att du inte behöver vara bundis med dina kollegor, ni behöver bara tolerera varandra. Alla kommer inte att älska dig, oavsett hur bussig du är. Men jag tycker iaf att det är viktigt med en bra relation till mina arbetskamrater, så jag brukar bli rätt bra bundis med de flesta (inte alla...)

6. Uppför dig, vad som än händer så får du betalt varenda minut som du är på jobb.

En vän har bråkat med sin kille. Det tycks vara slut på deras förhållande. Han hade (enligt henne) sagt att hon va sjuk i huvudet och hotat med att blocka hennes nummer. Hon älskar honom (enligt henne). Jag frågade henne om hon verkligen ville vara tillsammans med någon som tycker att hon är sjuk i huvudet.
Inte för att vara en skitstövel, men jag hoppas att de verkligen gjort slut på riktigt. De är mina vänner båda två, väldigt fina människor -men tillsammans är de sämst.

Jag har nu TYDLIGEN lyckats förarga den andra lillasystern maximalt. Hur det gick till är bortom mitt förstånd. Hon har betett sig som en total dåre. Men jag menar, hon får va sur bäst fan hon vill. Hon får va lika sur som en paket mjölk som lämnats i bilen hela sommaren om hon så önskar. Det är inte mitt problem. Jag pallar inte henne. Jag är inte här på jorden för att leva efter hennes regler & vara henne till lags. Jag är jag. Vi är olika. MEN, jag tycker gott att den häxan kan be om ursäkt.

Igår gjorde jag något som kändes himla vuxet och olikt mig. Jag och min bästa kompis skulle ut och dricka öl med lite gamla kollegor men hon fick förhinder (jobb). Så himla trist tänkte jag.. En av de här gamla kollegorna har jag verkligen varit god vän med innan, men vår vänskap har drabbats av ngn sorts infektion. Så jag ville inte alls gå dit. Men jag tänkte, "skärp dig! Du har sagt att du ska komma.. Det är no return." Så jag tog mig till stan. Och hör och häpna det va kul att träffa dom!
Livet är lättare & roligare om man tar the highroad!

Nu när jag är singel så får jag se en helt annan sida av världen. Den är rätt vidrig faktiskt. Killar med flickvänner, förlovade killar & till och med exets kollega kommer till "undsättning". Jag vet inte vem dom tror att jag är.. Eller hur jävla oemotståndliga de tror att de själva är.. Men plz, för helvete..
Är du inte lycklig med din partner så får ni fan göra slut. Så får du vara singel. Men folk är ju livrädda för att vara ensamma. Så dom vill ju helst ha nya partnern redo innan de lämnar nuvarande. Jag kan helt ärligt säga att jag kände mig nog ensammare med honom det sista året än jag gör nu.

Den bästa motivationen till förändring är när man inser att här kan jag i alla fall inte vara kvar.
Eller vad man nu säger.. Ngt sånt, ni fattar poängen iaf?

BLÄÄÄÄ! Jag, syrran å hundarna var på promenad. Vi började prata om hennes vän som hon varit hemskt trött på en period, men som hon nu tycks tycka himla mycket om igen. Jag kände mig som Sune när han är biblioteket och akut-insjuknar i skrik-&-gap-sjukan. Det är aldrig lätt att formulera sig när det man vill ha sagt är "politiskt inkorrekt". Min hjärna gick på högvarv. Jag måste säga det, men HUR?! Plötsligt bara flög det ut;
"-Jag tyckte bara att det blev märkligt på morsdag."
Hon blev tyst. Vi fortsatte gå. Jag sa inte heller ngt.
"-Jag vet inte vad du vill att jag ska säga." Säger hon, hennes röst och ansiktsuttryck skriker "JAG BRYR MIG INTE!" Jag berättar om morsdag från mitt perspektiv, ett perspektiv som hon inte reflekterat över för ens en sekund. Hon försöker vända på det & jag blir tvungen att säga rakt ut att jag & lillasyster nummer två inte VILLE ha hennes kompis där när VI skulle fira VÅR mamma. Att bara för att DU förlåtit denna kompis så betyder inte det att jag är där än. Hon har aldrig gjort mig ngt, men alla hemskheter som du berättat att hon gjort mot dig har påverkat mig & min syn på henne.
Samtalet gick inte alls som jag tänkt mig. Trodde bara att vi kunde prata om det, för det kändes som att vi behövde det. Men det var tydligen himla känsligt och hon upplevde det som ett påhopp.
Jag vet inte hur jag känner mig nu. En aning besviken, lite ledsen och en gnutta irriterad. Kan ju även tillägga att jag är 26 år... Pinsamt. Jag borde vara vuxnare! Men det va ändå ganska vuxet att försöka sig på ett samtal... Eller? Ska jag bara hålla käften & le?

Det blev inget seminarie för mig imorse. Jag tror att det va lite för ångest-laddat. Jag ville verkligen inte. Så jag försov mig. Garanterat med flit, undermedvetet.
Men hundpassningen har jag skött! Nu ska jag, ena syrran och båda våra hundar snart gå & sätta oss på en uteservering i parken. Glass & kaffe. Det gör ju vem som helst på bättre humör!

Så då har lyckats bocka av ännu ett seminarie. Ämnet var diabetes och stroke. Är det verkligen sant att personer med diabetes typ 1 varken får köra lastbil eller bli poliser? Det stod i en av skolböckerna.. Tycker att det verkar konstigt. Någon som kan detta, skriv då gärna en kommentar jag blir så nyfiken.
Sen vart jag bortbjuden på middag hos ena systern, andra systern var också där. Alltid trevligt att bli bjuden på middag:) Men jag vet inte riktigt vad som är problemet.. Ngt är det. Vi är en aning ur balans. Vår gruppdynamik är inte så bra som den brukar.
Imorgon väntar ett annat seminarie, i patientsäkerhet. Sen blir det doggy-play-date<3