Okej, kastar in handduken för idag. Har en hyfsad överblick på veckan som kommer, sista skolveckan!! Soooommarlov! Kom igen nu, hela vägen in i kaklet! Du är bäst! Firas med vin nästa måndag! Tänk på hur det kommer att kännas att sitta där med vinglaset i handen och med vetskapen om att du gjort ditt bästa! Du har verkligen inte haft en lätt termin, med separation och flytt och allt. Du är stark! Du är duktig! Du kom i tid varje dag till din praktik! Du klev upp! Ingen väckte dig! Du fick till och med ditt första VG på högskolenivå! Du har motionerat mer än tidigare! Du börjar förstå vikten av att be om hjälp och låta sig hjälpas. Du har en familj som är absolut världsklass. Du klarar detta. Det kommer att ordna sig för dig!

Jag får sån satans ångest över skolan. Aldrig varit med om ngt liknande! Eller är det bakfyllan? Det är kanske den dåliga pizzan? Eller är det ångest?! ÄR JAG DEN ENDA SOM INTE KAN TOLKA MIN EGNA KROPPS SIGNALER?
Oavsett vad det är som ligger bakom så mår jag rätt kasst. Jag känner varje hjärtslag. Jag är rädd att jag inte klarar av skolan. Inte för att jag är dummare än någon annan. Det är jag inte. Men jag är en osäker student. Jag vill bara bli buren en bit genom livet asså. Jag är trött. Jag är så jävla trött.