BLÄÄÄÄ! Jag, syrran å hundarna var på promenad. Vi började prata om hennes vän som hon varit hemskt trött på en period, men som hon nu tycks tycka himla mycket om igen. Jag kände mig som Sune när han är biblioteket och akut-insjuknar i skrik-&-gap-sjukan. Det är aldrig lätt att formulera sig när det man vill ha sagt är "politiskt inkorrekt". Min hjärna gick på högvarv. Jag måste säga det, men HUR?! Plötsligt bara flög det ut;
"-Jag tyckte bara att det blev märkligt på morsdag."
Hon blev tyst. Vi fortsatte gå. Jag sa inte heller ngt.
"-Jag vet inte vad du vill att jag ska säga." Säger hon, hennes röst och ansiktsuttryck skriker "JAG BRYR MIG INTE!" Jag berättar om morsdag från mitt perspektiv, ett perspektiv som hon inte reflekterat över för ens en sekund. Hon försöker vända på det & jag blir tvungen att säga rakt ut att jag & lillasyster nummer två inte VILLE ha hennes kompis där när VI skulle fira VÅR mamma. Att bara för att DU förlåtit denna kompis så betyder inte det att jag är där än. Hon har aldrig gjort mig ngt, men alla hemskheter som du berättat att hon gjort mot dig har påverkat mig & min syn på henne.
Samtalet gick inte alls som jag tänkt mig. Trodde bara att vi kunde prata om det, för det kändes som att vi behövde det. Men det var tydligen himla känsligt och hon upplevde det som ett påhopp.
Jag vet inte hur jag känner mig nu. En aning besviken, lite ledsen och en gnutta irriterad. Kan ju även tillägga att jag är 26 år... Pinsamt. Jag borde vara vuxnare! Men det va ändå ganska vuxet att försöka sig på ett samtal... Eller? Ska jag bara hålla käften & le?

Det blev inget seminarie för mig imorse. Jag tror att det va lite för ångest-laddat. Jag ville verkligen inte. Så jag försov mig. Garanterat med flit, undermedvetet.
Men hundpassningen har jag skött! Nu ska jag, ena syrran och båda våra hundar snart gå & sätta oss på en uteservering i parken. Glass & kaffe. Det gör ju vem som helst på bättre humör!