Det blev inget seminarie för mig imorse. Jag tror att det va lite för ångest-laddat. Jag ville verkligen inte. Så jag försov mig. Garanterat med flit, undermedvetet.
Men hundpassningen har jag skött! Nu ska jag, ena syrran och båda våra hundar snart gå & sätta oss på en uteservering i parken. Glass & kaffe. Det gör ju vem som helst på bättre humör!

Så då har lyckats bocka av ännu ett seminarie. Ämnet var diabetes och stroke. Är det verkligen sant att personer med diabetes typ 1 varken får köra lastbil eller bli poliser? Det stod i en av skolböckerna.. Tycker att det verkar konstigt. Någon som kan detta, skriv då gärna en kommentar jag blir så nyfiken.
Sen vart jag bortbjuden på middag hos ena systern, andra systern var också där. Alltid trevligt att bli bjuden på middag:) Men jag vet inte riktigt vad som är problemet.. Ngt är det. Vi är en aning ur balans. Vår gruppdynamik är inte så bra som den brukar.
Imorgon väntar ett annat seminarie, i patientsäkerhet. Sen blir det doggy-play-date<3

Hunden har varit på pedikyr idag. Jag älskar min hund. Av hela mitt hjärta. Den där kloklippningen va fan ta mig over-do! Känns skönt att det är gjort!

Har varit på två seminarier idag, så nu kan de läggas till handlingarna. Det första började klockan åtta, jag kom upp i tid. Jag är mycket stolt över mig själv. Det är många som inte tycker att det är ngt märkvärdigt med att kliva upp på morgonen. Men för mig har morgonstund inte guld i mun. Jag är nu 26 år och tycks ha fått till en helt okej dygnsrytm. ÄNTLIGEN! Mår så jävla bra! Tror att det är det fina vädret som gjort susen. I kombination med att jag inte har ngn tv. Vet inte om jag ska skaffa ngn, kommer jag klara av det? Eller kommer jag då falla tillbaka? För i min värld är det alltid ngt bra på tv!

Imorgon blir det stroke & diabetes-seminarie. Sen eventuellt lite syster-häng.
Nä, får väl veva igång laptopen och förbereda mig inför morgondagen. Heja, heja! Snart slut på terminen!

Jag får sån satans ångest över skolan. Aldrig varit med om ngt liknande! Eller är det bakfyllan? Det är kanske den dåliga pizzan? Eller är det ångest?! ÄR JAG DEN ENDA SOM INTE KAN TOLKA MIN EGNA KROPPS SIGNALER?
Oavsett vad det är som ligger bakom så mår jag rätt kasst. Jag känner varje hjärtslag. Jag är rädd att jag inte klarar av skolan. Inte för att jag är dummare än någon annan. Det är jag inte. Men jag är en osäker student. Jag vill bara bli buren en bit genom livet asså. Jag är trött. Jag är så jävla trött.

Tenta på fredag!

Så idag så får lilla fröken överanalyserar-sitt-liv (=jag, givetvis) vara så vänlig att lägga sina små bekymmer åt sidan och fokusera. Jag accepterar att jag inte är nån vidare skicklig student. Men det är innebär inte att jag ger upp, utan bara att jag är medveten om min egen problematik. Jag ska bli sjuksköterska, jag vet att jag kommer att klara utbildningen. För jag är en envis jävel. 

Jag har ju haft otur här i början av utbildningen, har varit sjuk och missat en del. Det är sånt man inte kan påverka och det känns okej. Jag tar igen det som jag missat, tids nog. Man kan inte göra mer än sitt bästa. Det stora momentet är ju den kommande tentan. Jag vill verkligen klara den på första...!

Det är verkligen när man tar tag i det obehagliga som ångesten lindras. Jag har ju haft ångest över skolan (på många sätt) men idag kom jag in tidigare och satt med några av mina gruppkompisar och pratade om den kommande tentan och gjorde även instuderingsfrågorna. Det känns SÅÅÅÅ bra! Nu finns det hopp igen, det ÄR läskigt när det känns som att man ligger sist i klassen. Det är läskigt för att det är svårt att skilja ens studier från ens egna jag. Det är svårt att se att JAG är en kompetent person som bara ligger efter i skolan för att jag har varit sjuk. 

Idag hade vi seminarie i omvårdnad, då va det bara min grupp och fröken. Vi pratade ganska ledigt om lidande och tröst. Fröken frågade var och en av oss om vad vi tyckte va viktigt när det kom till lidande och tröst, det behövde inte vara hämtat från litteraturen. 

När det va min tur så svarade jag helt ärligt och det va läskigt.

Jag svarade att jag kom ihåg den gången som fröken hade berättat om hur jobbig hon tyckte att hennes förlossning va. (Fröken hade sökt upp barnmorskan som hade varit med vid förlossningen för att prata om saken. Då hade barnmorskan direkt gått till försvar och sagt att hennes förlossning va som vilken annan förlossning som helst. Hur ledsen min fröken då hade blivit, för hon ville bara att barnmorskan skulle bekräfta hennes lidande. Att hon skulle säga "jag förstår att det va jobbigt för dig, jag va där". Att barnmorskan skulle vara ett vittne till hennes lidande.) Att jag kunde relatera till hennes historia, för när min pappa dog när jag va 12 år så va min största tröst mina syskon. Dom va mina vittnen, vi va och är än idag varandras vittnen. Å det kommer jag nog aldrig helt förstå hur viktigt det va.

När jag hade sagt det så märkte jag direkt att alla i min grupp hörde mig. Jag är glad att jag delade med mig av det. Det kändes okej och jag grät inte, jag berättade bara om min egen erfarenhet. Utan att gå för djupt in på det. Det kändes bra, jag är ganska stark faktiskt. 

Nu är min omvårdnadsteori läst, det va fantastiskt. Jag läste om en teori som heter "Tidvattensmodellen", en ganska ny omvårdnadsteori som framför allt används inom psykiatrin men även inom demensvård och palliativ-vård (=livets slutskede) 

Riktigt kortfattat så innebär teorin att man ser personer som båtar och livet som ett hav. Om båten har tagit skada så behöver den en trygg hamn och det är sjuksköterskan som är den trygga hamnen. 

Jag tycker att det är en väldigt fin teori, jag tycker att det är hemskt trevligt när patienten ses som en person. En person som har resurser och möjligheter, som behöver trygghet för att kunna landa och förstå sin livssituation. När sjuksköterskans uppgift inte är att bära patienten i den riktning som sjuksköterskan tycker är den rätta, utan hjälper patienten att hitta sin egen väg. 

Det är sånt här som fick mig att vilja bli sjuksköterska. Det är sånt här som intresserar mig! Nu finns det hopp för min studie-entusiasm igen. 

Nu har jag en liten text kvar (fan så mycket tråkigare än omvårdnadsteorin) att läsa, sen är jag redo för morgondagen! Ska kasta mig över den lilla rackaren NU och sen förtjänar jag en öl med goda vänner och familj.

Jag tycker att det är oroväckande att jag som är så jäkla bra på att jobba inom vården är en helt värdelös sjuksköterske-student. Det är så annorlunda. Jag har inget ansvar för någon annan än mig själv. Jag har inte möjligheten att göra skillnad i någons vardag på samma sätt längre. JAG tycker att det är jobbigt. Det känns som att alla andra är finare än mig och att det bara är en tidsfråga innan någon kommer och knackar mig på axeln och säger "ursäkta mig Emelie, men vem försöker du lura? Du kan gå nu."

Skola och arbetsliv är två väldigt skilda saker. Jag har åkt på någon slags muterad förkylning med feber och alla andra tänkbara tillbehör. På jobb så ringer man och sjukanmäler sig, turen ersätts med vikarie eller om vikarie inte finns så täcker kollegorna upp för varandra. I skolan är det annorlunda. Nu är tanken att man ska hänga med ändå, jobba ikapp och ta igen. Det känns ovant. Det känns som att jag har gjort något fel när jag legat hemma. Det har jag inte, sjukdom drabbar vem som helst. Det som känns jobbigast är det där med grupparbeten. Vi är indelade i grupper, i min grupp är vi nio personer. I min värld är dom mina kollegor och jag vill inte svika dem. Det känns som att jag har gjort det. Det är verkligen en eländes spiral sjukdom -> sjuk-frånvaro -> kommer efter -> ångest. Tänker på de stackare som är sjuka under en längre tid.. Fy fan, vilken stress. 

Nu är det i alla fall bättre, jag är feberfri och just nu är jag bara vanligt förkyld och det kan man leva med.

Idag ska jag göra ett sånt där klassiskt ryck. Välja en omvårdnads-teori att snöa in på och läsa in mig på en text till morgondagens text seminarie. Det fixar jag. 

Sen avrundar vi dagen med musik-frågesport med vänner och syskon på puben.

Jag gör som Thorsten Flink och reser mig igen.

<3