Ibland tycker jag att folk är trångsinta. Men det kan faktiskt vara så att det är jag som är övertygad om att jag har rätt i diverse frågor att det är jag som är trångsint... Men samtidigt nej.
Hade ett himla trevligt samtal med min kollega idag. Hon är nästan psykolog, rätt skärpt faktiskt. Vi pratade om bekräftelsebehov. Jag läste en text (som någon hade delat på Facebook, sååå 0 Högskolepoäng) för ett tag sen. Den handlade om att vi vill ha bekräftelse från i stort sett allt och alla så fort vi gjort något som vi själva tycker är stort. Men i texten menade dom att den bekräftelsen är värdelös. Dina medmänniskor är inte här på jorden för att bekräfta just dina prestationer. Du ska inte begära det av dom. Den klassiska klappen på axeln hjälper inte. Det är DU som ska tro på det du gör!
Vårt samtal flummade iväg på ett förträffligt sätt. Hon hade svaret på en gåta som jag aldrig kunnat besvara, men ofta tänkt på; varför är det som att vissa går från det ena eländiga förhållandet till det andra? Hon berättade att man vill att skillnaden på ens egen bild av sig själv & den bilden andra har av en ska vara så liten som möjligt. Tycker man att man är värdelös så vill man att andra ska värdera en likadant. Jag förklarar inte lika bra som hon gjorde. Men jag gillar samtal som får mig att tänka.

Jag tror att det är här nånstans min och min mammas relation blir så hemskt svår. Hennes bild av mig stämmer inte med min bild av mig själv. Samtidigt så stämmer säkert inte min bild av mamma med hennes. Det är garanterat inget hon tänker på. Hon är en svart-vitt, bra-dåligt person. Hon är bra. Alla borde göra exakt samma kloka val som hon gjort. Jag tror inte att hon förstår hur skadad jag blev när pappa bara dog. När den nya gubben skulle vara hos oss för att det va skönt för mamma att ha nån vuxen att prata med. Att hon struntade i att jag klart & tydligt uttryckte att jag VILL INTE ATT HAN SKA VARA HÄR! Jag va 12 år. Jag är skadat gods, men jag gör ta mig fan så gott jag kan. Men jag vet att där finns ett enormt mörker i mig som antagligen inte finns i andra.

Världen är inte svart eller vit. Ingen är bara bra eller dålig. Detta vet vi. Det finns en grå-zon. Det finns bra folk med dåliga sidor. Även detta är välkänt. Men lik förbannat kan vi inte greppa det. Vi vill förenkla alla intryck. Vi vill definiera våra medmänniskor med så få ord som möjligt. Helst bara ett, bra eller dålig. Jag har tänkt på det mycket den senaste tiden. För jag har märkt att jag själv börjat förenkla folk. Nu när jag är tillbaks i arbetslivet i min gamla bekanta arbetsmiljö så träffar man ju en del folk. Man pratar även en del om folk. Som att det skulle spela ngn roll vad jag tycker om någons personlighet? Även om jag gått rakt fram till ngn och sagt "hörredu, du! Jag gillar inte ditt sätt!" så hade det bara resulterat i konflikt. Extremt osannolikt att ngn skulle ändra hela sin personlighet efter ett sånt påhopp. När jag träffar ngn vars personlighet kolliderar med min egen eller annan besvärlig social situation uppstår så har jag en del trick:
1. Försök leda samtalet mot lättsamt ämne & le. (För att avdramatisera)

2. Va den stora personen & säg något i stil med "..men jag vet att vi har lite olika syn på det här". (Jag ser, hör & förstår DIG, men jag står fast vid min åsikt)

3. Om personen är störst, bäst & vackrast så finns det inte många trick att ta till. Det viktigaste i sådana lägen är att inte spä på personens hybris.

4. Om du hamnar i en obekväm situation (och det inte finns risk för att slagsmål ska utbryta) ex en sur chef som skäller på dig för något som du gjort fel. Låt chefen prata, skyll inte på någon av dina kollegor, sanningen tenderar att komma fram ändå. Vifta på tårna och tänk "min kropp äger jag. Fiiiine skrik du på mig, det skadar inte mig. Jag viftar på tårna när än jag önskar".

5. En klackspark, glimten i ögat & hjärtat på rätta stället har räddat mig många gånger. Tänk på att du inte behöver vara bundis med dina kollegor, ni behöver bara tolerera varandra. Alla kommer inte att älska dig, oavsett hur bussig du är. Men jag tycker iaf att det är viktigt med en bra relation till mina arbetskamrater, så jag brukar bli rätt bra bundis med de flesta (inte alla...)

6. Uppför dig, vad som än händer så får du betalt varenda minut som du är på jobb.

Jag har nu TYDLIGEN lyckats förarga den andra lillasystern maximalt. Hur det gick till är bortom mitt förstånd. Hon har betett sig som en total dåre. Men jag menar, hon får va sur bäst fan hon vill. Hon får va lika sur som en paket mjölk som lämnats i bilen hela sommaren om hon så önskar. Det är inte mitt problem. Jag pallar inte henne. Jag är inte här på jorden för att leva efter hennes regler & vara henne till lags. Jag är jag. Vi är olika. MEN, jag tycker gott att den häxan kan be om ursäkt.

Igår gjorde jag något som kändes himla vuxet och olikt mig. Jag och min bästa kompis skulle ut och dricka öl med lite gamla kollegor men hon fick förhinder (jobb). Så himla trist tänkte jag.. En av de här gamla kollegorna har jag verkligen varit god vän med innan, men vår vänskap har drabbats av ngn sorts infektion. Så jag ville inte alls gå dit. Men jag tänkte, "skärp dig! Du har sagt att du ska komma.. Det är no return." Så jag tog mig till stan. Och hör och häpna det va kul att träffa dom!
Livet är lättare & roligare om man tar the highroad!

Nu när jag är singel så får jag se en helt annan sida av världen. Den är rätt vidrig faktiskt. Killar med flickvänner, förlovade killar & till och med exets kollega kommer till "undsättning". Jag vet inte vem dom tror att jag är.. Eller hur jävla oemotståndliga de tror att de själva är.. Men plz, för helvete..
Är du inte lycklig med din partner så får ni fan göra slut. Så får du vara singel. Men folk är ju livrädda för att vara ensamma. Så dom vill ju helst ha nya partnern redo innan de lämnar nuvarande. Jag kan helt ärligt säga att jag kände mig nog ensammare med honom det sista året än jag gör nu.

Den bästa motivationen till förändring är när man inser att här kan jag i alla fall inte vara kvar.
Eller vad man nu säger.. Ngt sånt, ni fattar poängen iaf?

Jag får sån satans ångest över skolan. Aldrig varit med om ngt liknande! Eller är det bakfyllan? Det är kanske den dåliga pizzan? Eller är det ångest?! ÄR JAG DEN ENDA SOM INTE KAN TOLKA MIN EGNA KROPPS SIGNALER?
Oavsett vad det är som ligger bakom så mår jag rätt kasst. Jag känner varje hjärtslag. Jag är rädd att jag inte klarar av skolan. Inte för att jag är dummare än någon annan. Det är jag inte. Men jag är en osäker student. Jag vill bara bli buren en bit genom livet asså. Jag är trött. Jag är så jävla trött.

Det är märkligt att man kan vara tillräckligt rationell för att förstå att det är bäst så här. Samtidigt som man givetvis inte är helt hjärtlös och typ befinner sig i någon slags sorg-arbete. Samtidigt är jag ganska stolt över mig själv som inte flyr den jobbiga situationen. Det har annars varit lite av en specialitet. Sen är man ju givetvis lite rädd också. Det enda som jag är helt säker på är att jag kommer att bli starkare av detta. 

I många år trodde jag att jag va färdig med uppförs-backarna. Att alla fick lika mycket prövning i livet och att jag va färdig med den största delen av min ranson. Men det funkar tydligen inte så, snarare tvärtom. Det blir någon sorts domino-effekt. Jag kan se det nu. Hur mycket som kan spåras tillbaka till den första domino-brickans fall; min pappas plötsliga bortgång och allt som hände efter det.

Jag insåg typ igår, efter att jag hade fikat med min bästa kompis, att både hon och jag kan stänga av totalt. Inte mot varandra, vi är alldeles för lika. Vi ser rakt igenom varandra. Men när det kommer till konflikt med sin sambo. Jag kan verkligen helt och totalt stänga ner systemet. Det känns som en inlärd försvarsmekanism. Som att jag har en rustning på mig. 

Det förstår jag att man inte kan leva i en relation om man har rustning på sig. Men jag kan liksom inte hjälpa det, det är helt omedvetet. Eller var. Nu vet jag ju det. 

Det är spännande det där med vem man önskar vara. Vilka egenskaper man värdesätter och önskar besitta. Jag är en sån som mest av allt vill vara en stabil person. En sån som har koll på läget och har fötterna på jorden. Jag tyckte att min pappa va extremt stabil. Han hade en värme och en trygghet som folk sällan har. Det är väl därför jag saknar honom forfarande. För det va han som jag kunde gå till när jag va vilse. Han satte alltid saker i perspektiv. Jag har svårt att förstå att någon som man behöver kan försvinna utan att ersättas. Det har gått 13 år och ingen har kommit i närheten av att ta hans roll.

Jag har kommit fram till att jag blir väldigt obekväm när någon förstår mig. När någon hör mig och ser mig. Det är som att jag har lärt mig att prata om pappa utan att gråta, men jag känner mig väldigt obekväm med att visa mig känslig. Som att jag fortfarande ser det som en svaghet. Jag och mina systrar har pratat mycket om pappa och då har vi gråtit många gånger. Vi har även pratat om hur sjukt det är att vi ens har överlevt och då har jag känt mig ganska stark. 

Jag såg ett repotage på sporten om hockeyspelare en gång för längesen. Då berättade dom varför man alltid fick höra om vad fotbollsspelare har för krämpor, men aldrig om hockeyspelarnas. Det va för att hockeyspelare inte kan berätta om sina svagheter för då va risken för stor att motståndarna skulle utnyttja det. Det är väl lite så det är för mig också. Vilka som är mina motståndare vet jag inte. Men det är obehagligt att visa svaghet.

Jag får bekräftelse på att jag är stark från mina vänner och mina syskon. Men jag har ett enormt bekräftelsebehov, men det är för att jag inte fått någon bekräftelse på att jag ens är värd luften som jag andas från mamma. Den tryggheten som folk får från sina föräldrars bekräftelse, den har inte jag. Min mamma får mig att tvivla på att jag ens är värd luften som jag andas och pappa HADE varit stolt över mig. Hade han levt så hade jag inte behövt all den bekräftelse som jag periodvis är i desperat behov av.

Det är verkligen när man tar tag i det obehagliga som ångesten lindras. Jag har ju haft ångest över skolan (på många sätt) men idag kom jag in tidigare och satt med några av mina gruppkompisar och pratade om den kommande tentan och gjorde även instuderingsfrågorna. Det känns SÅÅÅÅ bra! Nu finns det hopp igen, det ÄR läskigt när det känns som att man ligger sist i klassen. Det är läskigt för att det är svårt att skilja ens studier från ens egna jag. Det är svårt att se att JAG är en kompetent person som bara ligger efter i skolan för att jag har varit sjuk. 

Idag hade vi seminarie i omvårdnad, då va det bara min grupp och fröken. Vi pratade ganska ledigt om lidande och tröst. Fröken frågade var och en av oss om vad vi tyckte va viktigt när det kom till lidande och tröst, det behövde inte vara hämtat från litteraturen. 

När det va min tur så svarade jag helt ärligt och det va läskigt.

Jag svarade att jag kom ihåg den gången som fröken hade berättat om hur jobbig hon tyckte att hennes förlossning va. (Fröken hade sökt upp barnmorskan som hade varit med vid förlossningen för att prata om saken. Då hade barnmorskan direkt gått till försvar och sagt att hennes förlossning va som vilken annan förlossning som helst. Hur ledsen min fröken då hade blivit, för hon ville bara att barnmorskan skulle bekräfta hennes lidande. Att hon skulle säga "jag förstår att det va jobbigt för dig, jag va där". Att barnmorskan skulle vara ett vittne till hennes lidande.) Att jag kunde relatera till hennes historia, för när min pappa dog när jag va 12 år så va min största tröst mina syskon. Dom va mina vittnen, vi va och är än idag varandras vittnen. Å det kommer jag nog aldrig helt förstå hur viktigt det va.

När jag hade sagt det så märkte jag direkt att alla i min grupp hörde mig. Jag är glad att jag delade med mig av det. Det kändes okej och jag grät inte, jag berättade bara om min egen erfarenhet. Utan att gå för djupt in på det. Det kändes bra, jag är ganska stark faktiskt.