En vän har bråkat med sin kille. Det tycks vara slut på deras förhållande. Han hade (enligt henne) sagt att hon va sjuk i huvudet och hotat med att blocka hennes nummer. Hon älskar honom (enligt henne). Jag frågade henne om hon verkligen ville vara tillsammans med någon som tycker att hon är sjuk i huvudet.
Inte för att vara en skitstövel, men jag hoppas att de verkligen gjort slut på riktigt. De är mina vänner båda två, väldigt fina människor -men tillsammans är de sämst.

Nu när jag är singel så får jag se en helt annan sida av världen. Den är rätt vidrig faktiskt. Killar med flickvänner, förlovade killar & till och med exets kollega kommer till "undsättning". Jag vet inte vem dom tror att jag är.. Eller hur jävla oemotståndliga de tror att de själva är.. Men plz, för helvete..
Är du inte lycklig med din partner så får ni fan göra slut. Så får du vara singel. Men folk är ju livrädda för att vara ensamma. Så dom vill ju helst ha nya partnern redo innan de lämnar nuvarande. Jag kan helt ärligt säga att jag kände mig nog ensammare med honom det sista året än jag gör nu.

Den bästa motivationen till förändring är när man inser att här kan jag i alla fall inte vara kvar.
Eller vad man nu säger.. Ngt sånt, ni fattar poängen iaf?

BLÄÄÄÄ! Jag, syrran å hundarna var på promenad. Vi började prata om hennes vän som hon varit hemskt trött på en period, men som hon nu tycks tycka himla mycket om igen. Jag kände mig som Sune när han är biblioteket och akut-insjuknar i skrik-&-gap-sjukan. Det är aldrig lätt att formulera sig när det man vill ha sagt är "politiskt inkorrekt". Min hjärna gick på högvarv. Jag måste säga det, men HUR?! Plötsligt bara flög det ut;
"-Jag tyckte bara att det blev märkligt på morsdag."
Hon blev tyst. Vi fortsatte gå. Jag sa inte heller ngt.
"-Jag vet inte vad du vill att jag ska säga." Säger hon, hennes röst och ansiktsuttryck skriker "JAG BRYR MIG INTE!" Jag berättar om morsdag från mitt perspektiv, ett perspektiv som hon inte reflekterat över för ens en sekund. Hon försöker vända på det & jag blir tvungen att säga rakt ut att jag & lillasyster nummer två inte VILLE ha hennes kompis där när VI skulle fira VÅR mamma. Att bara för att DU förlåtit denna kompis så betyder inte det att jag är där än. Hon har aldrig gjort mig ngt, men alla hemskheter som du berättat att hon gjort mot dig har påverkat mig & min syn på henne.
Samtalet gick inte alls som jag tänkt mig. Trodde bara att vi kunde prata om det, för det kändes som att vi behövde det. Men det var tydligen himla känsligt och hon upplevde det som ett påhopp.
Jag vet inte hur jag känner mig nu. En aning besviken, lite ledsen och en gnutta irriterad. Kan ju även tillägga att jag är 26 år... Pinsamt. Jag borde vara vuxnare! Men det va ändå ganska vuxet att försöka sig på ett samtal... Eller? Ska jag bara hålla käften & le?

Har varit på kvällspromenad, vilket va helt suveränt. Jag lyssnade på musik & gick på stranden. Varenda låt fick mig att tänka på honom (inte mitt ex, ett nytt objekt) Där gick jag med hunden vid min sidan och lät tankarna flöda fritt. Tänkte att det va helt sjukt att varenda låt var som hämtat från soundtracket från filmen om oss. Om vi hade haft en film vill säga. Insåg efter förvånansvärt lång tid att det kanske inte va så "sjukt" ändå, för det är ju jag själv som gjort spellistan precis före promenaden.

När går man vidare efter att en relation tagit slut? Är en månad per år man varit tillsammans en bra tumregel?

Äsch, jag vill inte. Jag vill vara själv ett tag till. Precis så länge så att folk i min närhet börjar oroa sig för vad som är fel på mig som aldrig lyckas hitta någon. Då chockar jag alla & skaffar en ny kar'! Kommer att bli helt spektakulärt! Put on a show!

Ja, himmel... Här sitter jag nu i min alldeles egna bostadsrätt. Alldeles ensam. Ojsan. Blev detta verkligen rätt? Här är väldigt fint. Det tycker jag verkligen. Igår bröt jag dock ihop totalt. Jag bara grät och grät. Jag saknar honom. Fast att vi kom överens om att det inte funkade mellan oss, så saknade jag honom så in i helvete. Så jag ringde honom och vi åt middag tillsammans och kramades. Så kära som vi va igår har vi inte varit på minst ett år... Det är väl så det funkar, du vet inte vad du har förrän du förlorat det. Vi saknar varandra.

Jag kan ärligt säga att det faktiskt inte funkade mellan oss. Vi va nere i någon slags svacka. Vi behövde förändring. Vi hade bott ihop i hans tvåa i över tre år. Vi va liksom inte på väg mot något. Jag menar inte att jag är redo för barn. Men man kan väl ändå vara på väg mot något? Nu har vi vars en lägenhet. Jag har kvar nycklarna till hans och det kommer jag antaligen ha under överskådlig framtid. Han ska få nycklar till min. 

Asså, det är jävligt läskigt. Fruktansvärt. Jag har aldrig bott själv. Men, det är som dom säger "när allt är frid och fröjd så utvecklas vi som minst." Nu är ingenting frid och fröjd. Så jag hoppas att jag kommer att utvecklas riiiiiktigt mycket och bli en klokare och mer balanserad människa.