Men blä vilken seg dag detta har varit. Nu tar jag och hunden kvällspromenad på stranden så att vi iaf avslutar dagen på bästa vis.

Har en gammal vän som jag successivt glidit längre och längre ifrån senaste året. Nu vill hon typ bli precis lika goda vänner som vi va igen. Det besvärar mig. För mig är det inte så lätt. Men det är ju jag som är taskig om jag nu inte försöker. Men jag vill inte. Men jag får väl göra det. Träffas och säga ett gäng artiga fraser och tomma ord för att sedan skiljas åt och förhoppningsvis låta det hela rinna ut i sanden.

Pengar. Jag önskar att jag va gjord av pengar. Jag önskar att jag va ekonomiskt oberoende. Att var enda räkning inte kändes som en spark i magen.

Då var sista dagen på praktiken gjord. Har haft så jävla roligt! Idag hade vi kvälls-pass 15-22.30 Först va det så lugnt så att jag höll på att börja gråta. Sen kom det igång och vi fick köra ut och ge morfin i olika former till olika vårdtagare. Sen körde vi till "vårt" boende för att dricka kaffe med personalen, klockan va väl halv sju kanske. Vi öppnar dörren till altanen för att släppa in lite frisk luft. Då hör vi klassiska fyllo-ljud. Gråt och sluddrigt fyllesnack. Vi tittar & där är ett litet gäng vid fotbollsplanen en bit bort. Min handledare ropar till dom:
"-Pojkar, är allt okej?" Det va inga problem, han va bara ledsen svarade dom. Vi återgick till kaffet. En stund senare ropar en av pojkarna:
"-Ursäkta, kan vi få ett glas vatten?" Min handledare fixar vatten till dom. Långt om länge går jag också ner på fotbollsplanen. Där va så många ute så jag höll mig i bakgrunden. Pojken ligger på marken. Full. Rädd. Han vill att vi ska ringa en ambulans. Min handledare gör det. Hans vänner blir helt hoppiga. Dom tror att om det kommer en ambulans så kommer dom hamna i fängelse allihop. Dom försöker avråda från ambulans.
"-Vi kör hem honom på mopeden. Vi behöver bara få hjälp att ställa honom upp." Försöker dom. Vi ignorerar deras förslag.
Jag sätter mig på huk framför pojken som ligger i stabilt sidoläge på marken. Han är blek och kall. Ångestfylld. Han oroar sig för vad hans mamma ska säga. Jag pratar med honom och försöker känna hur han ligger i puls.
"-Ni lämnar väl inte mig?" Frågar han.
"-Nä, vi är här." Svarar jag och lägger en hand på hans ben. Han gråter och ångrar att han druckit. Hans andning är dålig, ytlig.
"-Ta det lugnt, det kommer att bli bra" försäkrar jag honom om och uppmanar honom att försöka ta djupa andetag. Vilket han gör. Efter en stund är han relativt lugn.
Hans kompisar hade hämtat hans föräldrar, de insåg att de blev tvungna ioma ambulans va tillkallad. Hans mamma springer över fotbollsplanen i tårar. Jag berättar vad jag fått reda på. Att det bara är sprit, inga droger enligt vad både pojken själv och en av hans kompisar sagt. Ambulansen kommer ungefär samtidigt. Då lämnar vi platsen och fortsätter med vårt arbete.

Det som skrämmer mig är att ungdomar är så rädda för skäll/bestraffning att de hellre låter sin kompis ligga där på marken än att hämta en vuxen. Jag kör en annan variant än andra vuxna. Jag va lugn och trygg. Jag läxade inte upp varken honom eller hans vänner. Jag pratade bara lugnt och ställde de frågor som jag kände att vi behövde ha svar på för att pojken skulle få den vård han behövde.

Idag har jag gjort mitt för att bättra på "vuxnas" rykte. Okej, jag är 26, men dock vuxen. Jag vet att jag gjorde skillnad idag!

Har varit på kvällspromenad, vilket va helt suveränt. Jag lyssnade på musik & gick på stranden. Varenda låt fick mig att tänka på honom (inte mitt ex, ett nytt objekt) Där gick jag med hunden vid min sidan och lät tankarna flöda fritt. Tänkte att det va helt sjukt att varenda låt var som hämtat från soundtracket från filmen om oss. Om vi hade haft en film vill säga. Insåg efter förvånansvärt lång tid att det kanske inte va så "sjukt" ändå, för det är ju jag själv som gjort spellistan precis före promenaden.

När går man vidare efter att en relation tagit slut? Är en månad per år man varit tillsammans en bra tumregel?

Äsch, jag vill inte. Jag vill vara själv ett tag till. Precis så länge så att folk i min närhet börjar oroa sig för vad som är fel på mig som aldrig lyckas hitta någon. Då chockar jag alla & skaffar en ny kar'! Kommer att bli helt spektakulärt! Put on a show!

Det är bara något visst med honom som får mig att känna mig som fjorton igen.

Eller har jag bara gått utan för länge?

Frågan kan egentligen bara fullt besvaras om jag ligger med honom. Får han mig fortfarande att känna mig knäsvag efter det så vet jag. Men, alla som inte längre är fjorton vet att när man väl legat försvinner typ iaf 50% av knäsvagheten och fjärilarna. Ingen vet varför, det bara är så.

Så svaret är D; ingen av svarsalternativen ger tillräcklig information för att lösa uppgiften.

Hej!
Senaste nytt från min etta för en; Det är säkert 40 grader här. Diskmaskinen läcker. Jag har inte tvättat på en månad. Jag börjar halv åtta imorgon.
Livet är ändå i det stora hela till belåtenhet.

Vill bara tillägga att jag lever ju inte vad jag själv definierar som "singelliv", det är rent för tidigt för något singelliv! Jag lever ensam-liv.. Inga ragg, inga flings. Bara jag, min hund, mina vänner och min familj. I någon slags dimma. Som jag inte kan förklara. Jag ser och hör, men avtrubbat.

På något märkligt vis så känns det som att det va ett stort misstag att göra slut. Samtidigt så funkade det ju inte att vara tillsammans heller. Jag känner mig lite halv utan honom. Nu har jag börjat tänka på min framtid.. Barn? Ska jag ha det? Å i så fall; hur ska det gå till utan honom? Ska jag ha barn med någon annan? Det känns ju helt bisarrt! Gifta mig med någon annan än honom... Leva med någon annan än honom?! Jag tycker att det känns ytterst olustigt. Samtidigt... Vill jag verkligen göra alla dom sakerna med honom? Ska jag bara lägga ner projektet? Leva och dö som singel?
Jag kan se nu.. Att jag höll honom på en armlängds avstånd, mer eller mindre hela tiden. Alla åren. Att jag faktiskt är så skadad och rädd är faktiskt riktigt irriterande. Det finns en liten del av mig som inte vågar lita, som inte vågar behöva, eller för den saken älska över huvudtaget. Jag litade, behövde och älskade min pappa. Det gjorde så jävla ont när han dog att jag kanske aldrig kommer tillbaka helt. Jag hatar att jag inte kan.. Det är som en låsning. När någon kommer för nära så stöter jag bort dom. För jag tror inte att jag överlever en till sån förlust. Min kropp skulle bara lägga av.
Undertecknat Wilma, tre veckor i egen lägenhet, utan man!