Ja, himmel... Här sitter jag nu i min alldeles egna bostadsrätt. Alldeles ensam. Ojsan. Blev detta verkligen rätt? Här är väldigt fint. Det tycker jag verkligen. Igår bröt jag dock ihop totalt. Jag bara grät och grät. Jag saknar honom. Fast att vi kom överens om att det inte funkade mellan oss, så saknade jag honom så in i helvete. Så jag ringde honom och vi åt middag tillsammans och kramades. Så kära som vi va igår har vi inte varit på minst ett år... Det är väl så det funkar, du vet inte vad du har förrän du förlorat det. Vi saknar varandra.

Jag kan ärligt säga att det faktiskt inte funkade mellan oss. Vi va nere i någon slags svacka. Vi behövde förändring. Vi hade bott ihop i hans tvåa i över tre år. Vi va liksom inte på väg mot något. Jag menar inte att jag är redo för barn. Men man kan väl ändå vara på väg mot något? Nu har vi vars en lägenhet. Jag har kvar nycklarna till hans och det kommer jag antaligen ha under överskådlig framtid. Han ska få nycklar till min. 

Asså, det är jävligt läskigt. Fruktansvärt. Jag har aldrig bott själv. Men, det är som dom säger "när allt är frid och fröjd så utvecklas vi som minst." Nu är ingenting frid och fröjd. Så jag hoppas att jag kommer att utvecklas riiiiiktigt mycket och bli en klokare och mer balanserad människa.

Underbara, helt vanliga inga hjärtans lördag! :-)
Tentan är skriven. Kändes ju inte alldeles fantastiskt. Men kaaaanske att jag kan ha skrapat ihop nog med poäng för ett g? Vi får se... Hade varit så himla gött! Den ligger på 6 hp, vilket hade känts skönt att få redovisa för CSN.
Kvällen spenderas med spagetti och köttfärssås, en flaska vitt och en styck bästa kompis. Jag har det bra :-)

"Take that rage
put it on a page
Take the page to the stage
And blow the roof of that place"

If you could see me now - The Script

Det är tydligen svårt för mig att förstå att jag är singel. Så jag kollade film tillsammans med en kille igår. En kille som är en vän. En sån vän som man vet är lite intresserad av en. Vi kollade film och sen gick jag hem, inga pussar utdelades eller liknande. Men det kändes viktigt för mig att inse att jag är inte längre tillsammans med någon. Jag har bara pussat en och samma kille i 3,5 år.

Han är inte mer än vad du ser. Allt det där som du vill se finns inte. Han är en fegis och självupptagen. Det är synd, men det påverkar inte mig eller mitt liv.

Det är fantastiskt att man vill ha det man inte kan få & att man inte kan se vad man har.
Det är också fantastiskt att jag innerst inne vet att det blir bättre för allt och alla om vi inte är tillsammans. Samtidigt är man inte mer än människa och det faller sig ganska naturligt att man vill laga något som är trasigt. Det som tydligen är svårt för mig att acceptera är att allt är inte värt att lagas. Även om jag är övertygad om att det går att laga det mesta. Men det är inte värt det. Jag är värd bättre. Jag vet, vad är sannolikheten för att någon med min bakgrund har dålig självkänsla. Så jävla förutsägbart!

Idag va det demens-föreläsning i skolan. Det va faktiskt riktigt intressant. Föreläsaren pratade om våra "jag", det som gör dig till dig och mig till mig. Att många av de ord som vi använder för att beskriva oss själva egentligen inte beskriver oss utan vår relation till någon annan. Exempel: En fru kan endast vara en fru om hon är gift med någon. Hon kan bara vara lyckligt gift om hennes man värdesätter henne. Hela den delen av hennes identitet försvinner om hon skiljer sig. Då är hon inte längre någons fru. 

Då slog det mig. Att herregud, jag har ingen som värdesätter mig på det sättet. Jag har vänner, familj och sysselsättning. Men jag har faktiskt ingen pojkvän, sambo, fästman kalla det vad du vill. Jag är singel. Det är ju ytterst förvånansvärt, med tanke på hur rolig, smart och söt jag är ;P Men det känns helt okej. Jag kommer att klara mig bra utan man. Finns ingen anledning att oroa sig. Men jag har nog inte riktigt förstått att min relation till honom faktiskt oundvikligt påverkar mig. Det går inte att komma ifrån.

Det är märkligt att man kan vara tillräckligt rationell för att förstå att det är bäst så här. Samtidigt som man givetvis inte är helt hjärtlös och typ befinner sig i någon slags sorg-arbete. Samtidigt är jag ganska stolt över mig själv som inte flyr den jobbiga situationen. Det har annars varit lite av en specialitet. Sen är man ju givetvis lite rädd också. Det enda som jag är helt säker på är att jag kommer att bli starkare av detta. 

I många år trodde jag att jag va färdig med uppförs-backarna. Att alla fick lika mycket prövning i livet och att jag va färdig med den största delen av min ranson. Men det funkar tydligen inte så, snarare tvärtom. Det blir någon sorts domino-effekt. Jag kan se det nu. Hur mycket som kan spåras tillbaka till den första domino-brickans fall; min pappas plötsliga bortgång och allt som hände efter det.

Jag insåg typ igår, efter att jag hade fikat med min bästa kompis, att både hon och jag kan stänga av totalt. Inte mot varandra, vi är alldeles för lika. Vi ser rakt igenom varandra. Men när det kommer till konflikt med sin sambo. Jag kan verkligen helt och totalt stänga ner systemet. Det känns som en inlärd försvarsmekanism. Som att jag har en rustning på mig. 

Det förstår jag att man inte kan leva i en relation om man har rustning på sig. Men jag kan liksom inte hjälpa det, det är helt omedvetet. Eller var. Nu vet jag ju det.