Jepp, nu är det slut. Vilket egentligen inte känns lika jobbigt som det "borde". Vi har trots allt bott ihop i mer än tre år.  Men vi va båda två överrens om att vi inte har det bra tillsammans, en clean break. Det enda som är jobbigt är ju att vi fortfarande bor ihop. Vilket egentligen en rätt rolig situation om man backar cirka fem kilometer. Man hälsar på varandra, säger god natt och god morgon. Idag hade han klippt sig och jag tittade tydligen inte på honom på 40 minuter, men sen när jag väl tittade på honom så såg jag det direkt. Då måste man säga artiga saker som "va fin du är i håret". Så måste han säga artiga saker som "tack, jag blev faktiskt väldigt nöjd". Inte alls stelt. 

Vi är inte sura på varandra. Men egentligen så hatar vi varandra. Vi hatar varandra för att vi en gång i tiden älskade varandra väldigt mycket. Sen blev allt till en maktkamp. Eller en riktigt utdragen version av sura-leken. 

I veckan hade vi praktisk övning i skolan. Det är vansinnigt läskigt. Vi är indelade i smågrupper, i min grupp är vi fyra. I denna lilla grupp är det med jämna mellanrum "uppkörning" i de praktiska moment som vi har tränat på. Då får vi vars ett patientfall och ska sedan följa instruktionerna i patientfallet och göra ngt praktiskt moment på dockan medan övriga tre gruppmedlemmar och läraren tittar på dig. Du har 20 minuter på dig.

Det blir tydligen samma reaktion helt fysiskt i min kropp som när jag ska ha muntlig redovisning. Jag känner mig helt normal mentalt, men min kropp blir helt skakig och nervös. Den här veckan var det KAD (urinkateter) eller PVK (Perifer venkateter) som vi skulle visa upp. På bordet låg fyra A4 papper upp och ned vända, vi drog vars ett papper. Jag fick den stora äran att sätta en PVK och ge en intravenös injektion i den. 

Jag va väldigt nervös. Inte nödvändigt vis för att jag känner mig osäker på momentet, det gör jag det också i och för sig, men att hela rummet har fokus på MIG. Dom letar fel på mig. Det är det dom ska göra, det är det som är poängen med övningen. Jag gjorde inte på något vis en perfekt insats, men jag visste vad jag hade gjort för fel. Nästan.. Jag glömde faktiskt en sak.. Efter att man ger läkemedel i PVK så ska man alltid spola med natriumklorid, men det glömde jag totalt. Men som genom ett mirakel så blev jag godkänd! Min lärare sa till och med att jag hade fin teknik när jag stack. Det va en stor höjdpunkt!

Idag hämtade jag ut min underkända tenta. Jag visste att den va underkänd, 75% av klassen blev underkända så det kändes väl inte helt överjävligt, snarare helt naturligt att vara en av dom. Annars hade jag ju tillhört the top 25% och det verkar ju orimligt. Men jag va minsann bara 1,5 p från G. Så jag kanske tillhör the top 30%? Jag såg det som en höjdpunkt, underkänd eller ej. Ska skriva omtenta på lördag (hoppas att jag fixar den!!!) -SEN ÄR DET JUL-UPPEHÅLL!

Förra veckan drömde jag en så fruktansvärt obehaglig dröm. Jag har drömt den förr. På sätt och vis. Jag är i ett litet mysigt hus med en trädgård. Väl inne i det lilla huset finns det orimligt många rum. Varje gång jag öppnar en dörr så kommer jag till ett nytt mysigt rum. Det är egentligen inte läskigt alls i huset. Det är verkligen ett mysigt hus och jag trivdes bra. Men jag kunde inte orientera mig. Jag kände mig vilse.

Så nu gjorde jag som alla vi normal begåvade människor gör när vi har frågor, jag frågade allsmäktiga Google. Där hittade jag snabbt ett drömlexikon. Perfekt. Huset var (precis som jag hört på nån psykologi-lektion nångång) jag. Ett hus med många rum innebär många möjligheter. När man känner sig vilse så är det oftast för att man är rädd för att välja väg, rädd för att välja fel. 

Det är väl ungefär så jag mår. 

Jag älskar mat.

Det är därför jag är tjock.

Jag tycker inte om grönsaker.

Det är därför jag är tjock.

Jag motionerar för lite.

Det är därför jag är tjock.

Det är inte svårare än så.

Tenta på fredag. Jag har inga kommentarer. Vi får se hur det går...

Jag önskar att vi bodde i en större lägenhet. Jag tycker att det är skitjobbigt nu för tiden. Inte stört mig på det innan, men nu gör de det.

Fick bra omdöme på min text om sjuksköterskans etiska kod. Trodde att den va "för hård", men min lärare tyckte att den va intressant och läsvärd. Vilket gjorde mig glad.

Har snart gjort min första termin klar, sen är det fem terminer kvar. Sen köper jag ett hus!

Here I go again...! Än en gång har det blivit dags för mig att ta tag i min vikt och min hälsa. Det känns helt vansinnigt att jag har haft så mycket problem med vikten trots att jag bara är 25 år. Jag har väl alltid varit lite överviktig, även som barn. Men det va inte förrän jag fyllde 20 som det verkligen blev ett problem. Sen dess har jag gått upp och ner. Min högsta vikt är mer än 20 kg tyngre än min lägsta. Man fattar ju att det inte är bra för kroppen att pendla på det viset. Nu ska jag ner till mina strax under 60 kg. 

Imorgon ställer jag mig på den där förbannade vågen för första gången på ett halvår. Beredd på tidernas käftsmäll. Nåväl, det är en startvikt.

Under dagens föreläsning så stod de endokrina organen i fokus.

Det är de organen som inte har utförsgångar, organ som utsöndrar hormoner. Det är faktiskt intressant, för hormoner är inte bara något som tonåringar och gravida kvinnor har. 

Det finns faktiskt fyra stycken hormon som vi hade dött utan. 

Kroppen är så häftig!!

Jag vet inte. Ibland tycker jag verkligen att folk är överkänsliga. Hakar upp sig på ord och kan inte ta skämt. Jag är fortfarande lite i otakt med världen. Men det blir bättre. Jag pratade med en vän om det under vårt pyjamas-party i helgen. Då kom vi fram till att jag blir understimulerad av den rent för "normala" miljö som jag nu rör mig i. I skolan är det artigt och det uppstår givetvis inte några total-kaos-situationer som jag är van vid från jobb.

Igår va jag och sambon på middag hos vänner som har en son på lite över året. En helt fantastisk liten kille. Han va jätterolig! Maten va suverän för värden är kock, vilket alltid är uppskattat.

Det ska va gott å leva, annars kan det kvitta som man säger :)