"Vi har inget skydd mot kärleken,

inget skydd mot livet,

inget skydd mot döden,

inget skydd.

Så skyddslösa är vi.

Det ligger nästan något storslaget i det." 

Eeva Kilpi

En fredag natt och sambon sover borta. Så det är bara jag och hunden hemma, men det är skönt att vara ensam ibland. Men alldeles precis så blev jag plötsligt jätte hungrig. Det va fruktansvärt, jag trodde att jag skulle dö av plötslig-svält.  Började leta igenom kyl och frys i jakt på något att äta. Just när jag skulle ge upp och acceptera att min tid nog va kommen så hittade jag en burk tonfisk. Så nu kommer jag förhoppningsvis överleva natten. 

Det är svårt att vara alla till lags. Om man ska hård-dra det så är vi små skådespelare som spelar ett gäng roller parallellt. Vi är den goda dottern/sonen, den sköna festprissen, den roliga kompisen, den ömma partnern. Att vara den ultimata dottern har jag ju tvingats ge upp. Det hade bara varit destruktivt. Mamma ger ingen bekräftelse, som jag skrivit om förr.

Men allvarligt det finns så mycket som man så att säga "ska va" och även om jag själv inser att jag aldrig kommer att uppnå alla dessa kriterier, så VILL jag  ju.

Jag VILL vara glad, rolig, omhändertagande, duktig i skolan, självständig, tuff, smal, vältränad, naturligt vacker, ha min egen stil, vara kreativ, en god lyssnare, världens bästa vän, stabil, trygg, snyggaste flickvännen... Listan fortsätter i all evighet. Bockar man av ett av kraven så har man brustit någon annanstans. Man kan inte vara allt. Man kan bara vara sig själv. Och man kan inte förenkla sig själv. Ibland är jag rolig, ibland är jag tuff. Men ibland är jag ledsen och mesig. Sånt är livet. 

Vi gör alla så gott vi kan, det är jag helt övertygad om. 

Å vad spelar det egentligen för roll om du misslyckas på vägen?

Så länge du lever ditt liv efter bästa förmåga och frågar dig själv lite då och då "vad är jag tacksam för?"

"Hon sa: "Jag säger vad jag vill, skit'samma om nån skräms
om det blir pinsamt för en del, så är det ändå dom som skäms
Jag har gjort fel ibland, jag vet, men ingen mening att ge opp
Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp
Och jag vill hellre bli en sån, så har jag lärt mig det igen
för det finns nåt bra och stort i alla om och alla men"

Aldrig riktigt slut - L. Winnerbäck

Jag vet i fan. 

Jag tror att jag tror på ödet.

Jag är ju 25 år gammal och kan nu se att vissa möten leder till nya möten. Jag tycker att det är spännande att tänka på att det finns så många människor i världen och jag kommer aldrig att träffa alla. Men varför träffar jag just dom som jag träffar? Är det ödet? 

Har typ bara skrapat lite på ytan av skit här hemma. Inser att detta är ett större projekt än jag först trodde och tar en kopp te till. Nu ska det städas ordentligt, inget jävla fuskande. Inte trycka in allt i skåp och lådor, utan veeeerkligen städa. Det känns bra :)

Jag förtjänar att bo i världens mysigaste lägenhet.

Heja, heja, heja!

Det är så härligt när det blir höst. Jag älskar alla färgerna! Nu ska jag dricka en kopp te, i lugn och ro. Sen ska jag storstäda lägenheten. Sen blir det en dusch och kanske ytterligare en kopp te. Ingen storslagen plan kanske. Men detta är precis vad jag behöver.

Jag tycker verkligen inte att man ska sätta sig själv först i alla lägen. Jag är inte sån. Men ibland så måste man. Just nu så måste jag. Det känns bra!

Högskola...

Tydligen så har jag missförstått hur det fungerar att anmäla sig till tenta. Jag trodde att man skulle anmäla sig 24 timmar före skrivtillfället, men icke. Det va minsann en hel vecka innan som gällde. Det känns ju trist att jag missar ett skrivtillfälle... Men å andra sidan så har jag varit sjuk och missat rätt mycket, så det kan ju vara lite bra att få skriva den vid ett senare tillfälle.

Jag har tänkt på det där med att vissa aspekter av ens liv så att säga faller. Som nu för min egen del så är det en sån period. Min träning, kost, städning, bil och säkert ännu fler saker har fallit. Det är trist, men det känns så jävla tungt att bygga upp det igen. Sen samtidigt känner jag mig värdelös som inte redan har koll på mitt liv. Vilket är fascinerande, för jag har typ mycket mer överseende för andra människor. Jag förstår att man inte alltid har städat hemma, men sen när det kommer till mig själv så känns det inte alls okej. Jag tror faktiskt att jag har rätt mycket ångest över det. Ångest är ett sånt begrepp som jag inte har stenkoll på. Jag har haft panikångest några gånger, men ångest är något annat. Det vet jag inte riktigt vad det är. Men städningen måste ske snarast. Det är där det börjar. Ordning inne, ordning i sinne. Sen är ju frågan varför det så ofta blir stökigt i min omgivning. Är det något psykologiskt eller är jag bara stökig? Skärpning...!

Imorgon ska jag städa skiten ur den här lägenheten.

Det bästa med att ha en sambo är att man har någon att bråka med. Min sambo är egenföretagare och håller på med lantbruk och grävmaskin. Nu kom han hem och sa att han skulle på 100 års kalas för Claas (ett traktormärke) och då frågade jag honom om det va hans traktor som skulle firas. 

Det är sånt här som gör att man kan leva ihop :)

En gång såg jag honom ute på stan vid en bankomat. Då gick jag tyst och försiktigt och ställde mig bakom honom när han skulle ta ut pengar. Sen utan att säga ett ord satte jag två fingrar i ryggen på honom, som ett pistolhot, han vände sig om och den blicken va ovärderlig. Jag insåg genast att jag hade varit för bra på att låtsas råna honom och att detta inte alls va roligt för honom. Men jag tyckte att det va suveränt.